I största delen av mitt liv har jag hatat att springa. Började gråta när det var dags att springa "Slingan" på skoljympan. Men jag har alltid
velat vara en sådan som springer. Så jag kämpade. Och ett tag var jag kanske en sådan som springer. Tränade i alla fall inför, och genomförde en halvmara. Det var varken snabbt eller snyggt, men i några år löptränade jag regelbundet. Intervaller, långpass, vinterpass i 18 minusgrader, broddar till skorna, surfade löparkläder på kvällarna och köpte vattenrygga. Sen tog det stopp. Fick ont i ett knä. Gick till ortoped, utan resultat. Gick till sjukgymnast, utan resultat. Inget fel går att hitta på mitt knä, det gör bara ont. Slutade väl inte helt att springa, men gjorde det mer och mer sällan. Och då började det gå
ännu långsammare (hur det nu ens var möjligt) och jag började känna mig väldigt värdelös. För man är ju ingen
riktig träningsperson om man inte springer, helst snabbt och ofta. Så fort jag läser/hör om andras löparprestationer blir jag lite ledsen, för jag vill också vara en som springer, och är duktig på det. Att jag är rätt bra på styrketräning, och alltid får till minst två träningstillfällen (hemma eller på gymmet) i veckan, i ur och skur, år ut och år in, det räknas liksom inte, tyckte jag, eftersom jag inte var duktig på att springa.
Men så igår. Var jag med min PT och gjorde upp en plan för sommaren. Mitt långsiktiga mål är att få mer muskler och mindre fluff. Då sa hon det förlösande: "Du behöver inte springa. Promenader och styrketräning är vad som behövs för att nå ditt mål." Det var banne mig det finast jag hört sen jag konfirmerade mig. Jag
behöver inte springa. Jag kan nå mina mål ändå (under förutsättning att jag sköter kosten, men det SKA jag klara)! Så nu kan jag köra på med den träning jag tycker är rolig, slippa ha ångest över att jag springer för lite/kort/långsamt, fokusera på att äta bra och KÄNNA MIG NÖJD. Det här kommer att bli den bästa sommaren i mitt liv. Jag behöver inte springa. JAG ÄR INTE EN SÅDAN SOM SPRINGER!