I morgon är det dags. 42 kilometer runt Stockholm. För asmånga, men inte för mig. Jag är fortfarande nöjd med mitt beslut att inte springa i år, men visst känns det lite sorgligt. Mentalt har jag laddat rätt länge för detta. Men det är inse att det inte räcker med mental laddning, det behövs mil i springbenen också. Och ett helt knä. Jag vill i alla fall önska
Miss UD,
Miranda,
Maken och alla ni andra som ska springa i morgon ett stort lycka till. Spring lite för mig med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar