lördag 3 maj 2008

blue

Orsaken till att jag känt mig lite låg de senaste dagarna är att jag känner mig lite ensam. Maken jobbar rätt mycket, även på helgerna och de ensamma dagarna och kvällarna känns stundtals långa och många. Jag vet att jag har världens finaste barn, och visst träffar jag folk, men på nåt sätt känner jag mig ändå ensam. Skulle bli så glad om nån ringde och föreslog nåt skoj, med eller utan barn. Är jag själv måste jag ju vara hemma med dem på kvällen, men det hindrar inte att nån kommer hit! Jag vet, jag kan ta tag i det själv och bjuda hit folk, och det gör jag också. Men ändå, tänk om nån ringde lilla mig. Jag vet att jag kan verka som en person som klarar allt själv, men även en sån person kan behöva lite hjälp och avlastning nån gång. Så känner DU för att leka med ursöta barn eller ta en drink med deras mamma, tveka inte, RING!

15 kommentarer:

  1. Sådär kan jag känna också! Jag jobbar ju dock på dagarna, men kan ändå känna mig ensam med en sambo som är aktiv i många föreningar vilket ger många möten.
    Är vi båda lediga så blir vi ofta bortbjudna, men man existerar bara som par. Sitter man ensam på kvällarna är det ingen som kommer ihåg ens existens.

    Skulle gärna komma på drink, men avståndet är nog för långt! :)

    SvaraRadera
  2. *ringer*

    Jag bjuder gärna på kaffe eller te.

    SvaraRadera
  3. mickis: visst är det trist att man bara ska kunna existera som par!

    lox: gulle dig!

    SvaraRadera
  4. vet precis känslan. man har sina underbara ungar man känner ändå lite panik komma krypande. det är jobbigt att vara själv med dom hela tiden! även om dom är bäst. kram!

    SvaraRadera
  5. linda k: skönt att höra att nån annan känner samma sak!

    SvaraRadera
  6. Heeeej Darling! Skulle gärna komma och hälsa pa om det inte vore sa att jag är nere i Schweiz (därav bristen pa bokstaven aa, äh du fattar vad jag menar) Vi har det toppenskönt, flygningen gick perfekt och H. är världens gulligaste och nöjdaste förutom att han har lite svart att komma till ro och sova. Aker hem igen pa tisdag. Ska kolla om maken har nagra planer pa jobb hos dig, da kommer jag som ett skott! Kramisar /J.

    SvaraRadera
  7. känner också igen den känslan... men du, jag skulle gärna ses nån gång om du har lust!

    SvaraRadera
  8. Känner igen det där. Man måste liksom få vara sig själv litegrann och det är lätt att man börjar känna sig låst om man är ensam med barnen mycket. Jag tyckte det var skitjobbigt ibland. Det spelar ingen roll hur underbara barn man har. Det kan vara jobbigt och ensamt ändå. Bemar över lite B&J i brist på annat.

    SvaraRadera
  9. J: så härligt med en resa!! Håller tummarna för att C har buisness här i krokarna framöver så vi kan ses!

    fru a: vore kul att ta en fika eller så. jag finns på fridapunktjohnsonsnabelagmailpunktcom (du fattar, jag vill inte skriva ut riktiga pga spam osv...=

    e: skönt att höra att andra känner likadant. tack för glassen!

    SvaraRadera
  10. Jag skulle lätt ringt om jag bodde i samma stad. Promise.

    SvaraRadera
  11. vilken tur att jag ska bjuda dig och prinsessorna på picknick i vår! gröna plättar, mellisbullar och hemkokt saft?

    SvaraRadera
  12. tina: det låter super, jag längtar!

    SvaraRadera
  13. Förstår precis känslan. Tror att den blir tydligare när man är hemma med barn också och liksom inte riktigt delaktig i livet därute. Jag har känt precis samma sak många dagar.

    Kanske kommer jag till Uppsala en vacker vårdag eller du till Stockholm? Då skulle det vara grymt att få dricka en kaffe med dig och sessorna, om ni skulle ha lust. Kram!

    SvaraRadera
  14. anna: jag verkar sannerligen inte vara ensam om denna känsla att stå lite bredvid livet som mammaledig. Det vore super att få ta en kaffe med dig. Jag jobbar på att våga/orka åka till Stockholm själv med Sessorna, och ni är mer än välkomna till Uppsala! Kram!

    SvaraRadera