lite samlade tankar från dagen

Sprang 6,5 km. Förr var det en "kortrunda", nu kändes det som jag inte sprungit så långt sen Sundsvall brann. Det var snarare benen än konditionen som tog mest stryk.

Det finns tydligen en vegetarisk lunchresturang i stan nuförtin. Himla bra var den!

Försökte hitta ett par, för mig optimala svarta jeans. Gick inte, fastän jag gick till hovleverantören Monki. Vad jag vill ha: jättehög midja (finns), djupa fickor (finns inte), strechigt men rejält tyg (finns), extrakorta ben (finns inte). Så jag gick hem utan jeans. Hittade lite annat fint (ej jeans) på Lindex, men hade glömt rabattkupongerna hemma och var för snål för att köpa utan. Återstår att se om jag orkar åka tillbaka. Provade ett par sneakers jag fått på hjärnan (grå suede-Air Force One Nike), men de var inte så snygga på. Tur, för jag behöver verkligen inte fler sneakers.

Ska försöka laga lax, på ett för mig nytt, väldigt enkelt sätt till middag. Återkommer med resultat (en liten cliffhanger så där, ska man väl göra för att locka läsare till bloggen?).

plötsligt händer det

Jag hade tänkt springa i dag, som en paus i hemmajobbandet. Men så fick jag en intervju att göra kl 11 och då tänkte jag att jag fick strunta i springandet. Då fick jag den lysande idé att transportlöpa till intervjun. Den var lagom långt bort, och intervjupersonen skulle ändå ha med sin hund och vi skulle eventuellt vara ute, så jag tänkte att hen nog inte skulle bry sig om i fall jag var lite svettig. Så jag gjorde det! Som vanligt nuförtiden går det inte snabbt när jag springer, men det var skönt att komma ut, och dessutom slapp jag piffa till mig inför intervjun.

Enda problemet: nu är jag trött och har inte riktigt ork att skriva den där artikeln jag borde skriva i dag...

hej hej!

Vi överlevde Sälen, allihopa. Maken sprang in på en 21:a plats, jag är omåttligt stolt över honom.

Själv försökte jag (för typ tusende gången) ta upp min löparkarriär igen i går. Eller, karriär och karriär, jag skulle vilja kunna jogga lite då och då, utan att få kramp i vaderna eller ont i knäet. Så jag tog upp mitt program som jag hittade på och använde mig av lite grann innan den där evighetslånga förkylningen satte sitt grepp i mig där i våras. Så i går när barnen hade träning stack jag ut. Gick 10 minuter, joggade 20, gick 10. Klart på 40 minuter, och i slutet av joggandet kunde jag öka lite. Tänkte att jag ska fortsätta så nu, med korta, försiktiga pass. Som man kan klämma in en lunch eller när barnen är på träning. Som bra komplement till den styrketräning jag älskar, och den yogakurs (!) jag ska gå i höst.

Tänk att jag äntligen ska gå en riktig yogakurs! För en lärare jag vet är bra. Det ska bli så roligt, och jag har skyhöga förväntningar. Ska dessutom försöka fortsätta lite med hemmayoga (har varit lite slapp med det nu efter semestern) och kanske gå på något yogapass på gymmet där jag har kort.

Mycket nyttig mat och inte så mycket fika/godis/glass så kommer jag bli fittast i stan. Eller i alla fall må förfärligt bra.

helgrapport

Där, i första ledet på vänsterflanken gick jag. Fredag-lördag-söndag. Fast i fredags gick vi inte just där, för vi ville inte trassla in oss i demonstrationståg. Så vi startade strax innan borggården där vi i dagarna tre stått för musiken vid högvaktsavlösning. Blivit filmade av ett nästintill oändligt andal turister med selfiepinnar. Blivit godkända av musikinspektören från Försvarsmusikcentrum (alltid lite nervöst). Inte sett kungen (den här gången heller). Morgonjoggat två dagar i rad.

 

Dragit en sväng i Hufvudstadens affärer. Blivit sugen på ett par skor.

Blivit MYCKET TRÖTT!

tjejhelg

I helgen har jag umgåtts med de här sköna tjejerna. En i gänget fyllde nyss 40, så vi övriga kidnappade henne i lördags. Vi drog upp till vår stuga i Hälsingland där lördagen bestod av lite löpning, lite styrketräning i trädgården, mycket prat och mycket sushi. I går var vi hela dagen på Orbadens spa. Det var underbart, men därifrån får ni inga bilder :)

Så härligt att ha massor av tid att hinna prata och hänga med dessa fina tjejer som jag lärde känna när vi var doktorander tillsammans. Sannerligen en sammansvetsande tid i livet, och även fast vi alla är ganska olika så berikar vi varandras liv. Underbart!

jag gjorde det!

I går, när barnen tränade capoeira, stack jag ut och sprang. Jag, som haft upprepade lungsots-varianter sedan i höstas. Jag, som fick tok-ont i knäet efter sportlovet. Jag, som inte ens gillar att springa.

Men jag gillar ju att röra på mig, och att sitta i en sunkig soffa utanför capoeirasalen (som ligger i andra änden av stan, ingen idé att åka hem) i en timme är ju inte det roligaste man kan göra. Så eftersom jag varit så duktig med knä-rehab och nu knappt har ont alls passade jag på att ta årets första löprunda. På med reflexvästen och så ut. Ville verkligen inte gå ut för hårt, så jag körde upplägget: gå tio minuter, jobba tjugo, gå tio. Vilket funkade bra. Knäet höll, jag kräktes inte och kan tänka mig att göra om det! Inte sprang jag totalt vilse heller. Men lite spännande var det ett tag när jag inte hade en aning om den cykelväg jag var på skulle leda tillbaka till slutpunkten. Det här är inte de kvarter i stan jag vanligtvis rör mig i. Och så har jag obefintligt lokalsinne. Och så var det mörkt.

Summa summarum: Jag sprang. Jag överlevde. Jag är nöjd.

far och fläng

I morse var jag i princip halvvägs ut genom dörren, på väg till Musikhjälpen för att representera orkestern i glasburen (!) när det visade sig att min man var för sjuk för att få barnen till skolan. Så jag stannade hemma, och kollade in mina orkesterkollegor på TV i stället. Här kan ni också kolla!

Sen har jag jobbat och joggat och gått på SomaMove. Joggade till gymmet och gick sedan in i gruppträningssalen. Nu förtiden tycker jag att det är lite läskigt där. Men det gick bra. SomaMove var bra, jobbigt och skönt på samma gång. Om jag bara inte vore stelare än ett kylskåp. Jogg hem, lunch, dusch, mer jobb. Och nu ska jag snart dra på mig uniformen (den här gången SKA jag iväg) för att underhålla militärer, äta julbord, och tillslut repetera lite också (bakvänd ordning, konsert först, rep sen, men ja ja, så blir det ibland). Sen kommer jag vara trött. När jag tänker efter är jag redan trött, men det är väl så livet levs en snöfattig december?

jag gjorde det!

Stack ut och sprang fastän det var mörkt och blåste isvindar. Sprang inte ens vilse trots att jag var i helt okända kvarter. Mötte typ ingen ute, alla satt väl inne med glögg och pepparkakor. Det är konstigt, men jag älskar löpning mest under riktigt pissiga förhållande, typ långpass i -18. Kanske för att jag känner att jag lever?

Nu är jag iaf trött och har krupit ned i sängen bredvid barnen. Någon timmes läsning, sen SOVA!

TV-serie marathon...

...kunde man tro att jag haft. För tidigt i morse, efter en orolig natts sömn (fråga mig inte varför, bara vaknade stup i kvarten) somnade jag äntligen om, och drömde att jag satt i fängelse. Very Orange is the New Black-ish. Jag har ju förvisso sett serien, men det var ett tag sedan nu, och aldrig innan har jag drömt att jag satt i fängelse. Men nu var det små och trånga duschar, äcklig mat, kroppsvisitationer, elaka vakter och hela faderullan. Konstigt. Men jag var glad när jag vaknade och gick i ottan till gymmet.

Annars då, kanske vän av ordning undrar? Detta har ju varit bloggens sämsta vecka i mannaminne. Jo, jag har varit trött. Vaknade inte till liv förrän i torsdags. Och sedan dess har jag haft det bra, men inte prioriterat bloggen. Joggat, styrketränat, jobbat, hängt med barnen, morgonjoggat, varit i badhuset, fikat i lördagssolen, sett barnen sjunga med sin kör, tränat i skogen med några kompisar, ätit mat med samma kompisar. Haft det fint alltså.

Särskilt vill jag nämna lördagens morgonjogg. Trogna läsare vet ju att jag har haft det rätt så ruttet med löpningen på sistone. Men har försökt smyga i gång under hösten med korta myspass varvat med lite intervaller. I lördags skulle jag ut på ett myspass. Tänkte att jag var redo att öka från 30 till 40 minuter. Stack ut vid 07:20 och allt kändes fint. Började tänka att 40 minuter var lite kort, och ökade och ökade och tillslut hade jag joggat i 56 minuter!! Väldigt långsamt förvisso, men en seger för mig. 56 minuter som inte kändes plågsamma. Som jag har längtat! Det är detta jag vill ha löpningen till, att kunna sticka ut, få frisk luft och lite träning! Yihooo! Inte ens två timmar på äventyrsbadet med barnen kändes jobbigt efter den adrenalinkicken!

the perks of being a hemmajobbare

Onsdagar och torsdagar jobbar jag hemma är det tänkt. Vilket innebär att:

• jag kan jobba i mysbyxor
• jag kan ta en lur på soffan om jag som i går är extremt trött
• jag kan hämta barnen tidigare (i alla fall nu när mitt frilansande inte riktigt kommit i gång)
• tillgången till gott kaffe och mellis är obegränsad
• det är enkelt att sticka ut på en lunchjogg
• jag kan hänga lite i chins-stången mellan varven (någon gång ska jag också dra mig upp, men nu hänger jag mest)

Nackdelarna är väl att:

• soffan är inte så ergonomisk
• om jag inte har så mycket uppdrag tjänar jag inte heller så värst mycket pengar
• om jag inte lunchjoggar blir det ingen dusch och en begynnande känsla av ofräschet
• obegränsad tillgång på gott kaffe och mellis inte alltid är något bra

Summa summarum känns det rätt bra att vara hemmajobbare på deltid. Lite uppsnofsad på kontor med kollegor, äckligt kaffe och långa dagar, lite hemma i mysbyxor med kaffemaskinen och otvättat hår.

äntligen!

Hemmajobbardag! Det är meningen att jag ska ha åtminstone två sådana i veckan. Men det har inte riktigt blivit så ännu den här terminen. Sjukdom och skolstart och jag vet inte allt har kommit i mellan. Men i dag så! Sitter jag hemma och är journalistfrida! Skriver en variant av mitt examensreportage som jag sent om sider lyckats sälja till en tidning. Ska väl också skicka lite pitchar till andra tidningar om fantastiska idéer (måste bara vaska fram de där idéerna först...).

Så himla najs att jobba hemma: roliga arbetsuppgifter! Gott kaffe! Jobba i mysbyxor! Hämta barnen lite tidigare! Lunchjogga!

Bra dag, alltså!

jag är inte en sådan som springer

I största delen av mitt liv har jag hatat att springa. Började gråta när det var dags att springa "Slingan" på skoljympan. Men jag har alltid velat vara en sådan som springer. Så jag kämpade. Och ett tag var jag kanske en sådan som springer. Tränade i alla fall inför, och genomförde en halvmara. Det var varken snabbt eller snyggt, men i några år löptränade jag regelbundet. Intervaller, långpass, vinterpass i 18 minusgrader, broddar till skorna, surfade löparkläder på kvällarna och köpte vattenrygga. Sen tog det stopp. Fick ont i ett knä. Gick till ortoped, utan resultat. Gick till sjukgymnast, utan resultat. Inget fel går att hitta på mitt knä, det gör bara ont. Slutade väl inte helt att springa, men gjorde det mer och mer sällan. Och då började det gå ännu långsammare (hur det nu ens var möjligt) och jag började känna mig väldigt värdelös. För man är ju ingen riktig träningsperson om man inte springer, helst snabbt och ofta. Så fort jag läser/hör om andras löparprestationer blir jag lite ledsen, för jag vill också vara en som springer, och är duktig på det. Att jag är rätt bra på styrketräning, och alltid får till minst två träningstillfällen (hemma eller på gymmet) i veckan, i ur och skur, år ut och år in, det räknas liksom inte, tyckte jag, eftersom jag inte var duktig på att springa.

Men så igår. Var jag med min PT och gjorde upp en plan för sommaren. Mitt långsiktiga mål är att få mer muskler och mindre fluff. Då sa hon det förlösande: "Du behöver inte springa. Promenader och styrketräning är vad som behövs för att nå ditt mål." Det var banne mig det finast jag hört sen jag konfirmerade mig. Jag behöver inte springa. Jag kan nå mina mål ändå (under förutsättning att jag sköter kosten, men det SKA jag klara)! Så nu kan jag köra på med den träning jag tycker är rolig, slippa ha ångest över att jag springer för lite/kort/långsamt, fokusera på att äta bra och KÄNNA MIG NÖJD. Det här kommer att bli den bästa sommaren i mitt liv. Jag behöver inte springa. JAG ÄR INTE EN SÅDAN SOM SPRINGER!

men ICA då!

I tisdags sprang jag ju det där loppet. Förutom att löpning på asfalt inte är så bra för mitt knä och att jag är en sölkorv generellt när det kommer till löpning, så var det en trevlig kväll. Vi var ett lag, och fick därför en fikakasse efteråt. Gött i kvällssolen. Men ICA, var det nödvändigt att proppa kassen full med ful-fika? Mjukost med skink-cheddar-smak (jag vågade inte ens titta på innehållsförteckningen), snubbig pastasallad, någon ny mysko juice och så vitt, fluffigt bröd. Det enda som kändes naturligt var tomaterna, men de kunde väl varit ekologiska? Jag inser hur kräsen jag blivit på mat. Jag vill helst känna till alla saker som finns i innehållsförteckningen, och känna att de är MAT och inte KEMI.

Så var det med det. I dag har jag fortfarande ont i knät, och ska träffa min PT.

dagens frusna projektledarFrida

Skolveckan är avklarad och jag drar genast vidare till projektledarjobbet. I svarta, slappa kläder och en värmande sjal, för trots att det ser ut som om solen kanske värmer lite i dag så är det kallt i mitt kontorshörn. Nej, jag har inget rum, bara ett hörn. Utan värme, och utan fönster för den delen. Får luta mig ut mot nästa rum för att få en glimt av himlen.

Där, i mitt hörn, sitter jag i dag och skriver nyhetsbrev och annat göttigt. Med LiteKalabalik på handleden drömmer jag om sommararmbanden därifrån som just nu är på väg till min brevlåda. Älska nätshopping. Och älska Nike Air Max!

Japp, det var dagens svammel. I går var jag ute och sprang, och är därför förfärligt trött i benen. Hur jag har kunnat springa en halvmara känns som ett mysterium, i går var 5 kilometer fullt tillräckligt!

en hejares dagbok

I går var det stora marathondagen i Hamburg. Maken hade bestämt sig för att inte springa, men när brorsans nummerlapp blev över beslutade han sig för att vara hare åt sin syrra och kusin. Jag och svågern var hejare. Fixade frukost. Bar allt vårt bagage från hyrda lägenheten hem till kusinen. Vinkade med svenska flaggor och skrek oss hesa vid 4, 10, 23 och 37 kilometer. Langade energigel och tog emot avskalade kläder. Åkte mycket U- och S-bahn för att ta oss till alla hejarplatser. Åt korv. Drack öl. Mötte upp vid målet med torra kläder och kexchoklad. Samtliga i vårt lag slog rekord (snabbast mara x2, långsammast mara x1, flest antal hejningar x2) och sen var vi trötta. S-bahn, flyg, flyg, tåg och taxi, och sedan var vi hemma i Uppsala. Trötta men nöjda efter en härlig Hamburg-helg.

Nu: skriva akademisk uppsats om hur jag skrivit mitt examensreportage. Inte lika roligt. 

Tur att livet innehåller kontraster.

man vet att...

...man äntligen är frisk på riktigt när man efter veckor av back-to-back-förkylningar:

a) Är sugen på kaffe
b) Tänker att en lunchjogg skulle sitta fint.

Onekligen skriver ett på pricken-bra inlägg om det här med löpning. Varför håller jag på, liksom? Jag är ju värdelös på´t (jag vet, jag har sprungit en halvmara en gång, men det var längesen nu och nu får jag bara ångest och lite ont i knät av löpning)!

Det var nog lite mastigt att hänga på Rönisch Running Success så där på en gång, liksom 10 kilometer det tredje passet? Lite för hastigt upptrappat för mig som typ ligger på noll på löpningen. Så i dag är planen att springa kort, typ 3 till 5 kilometer (beroende på hur det känns när jag kommer ut) och sen kanske köra något mer "nybörjar-anpassat" program. Eller så springer jag en gång, ältar om det, skriver om det, och så blir det inget mer.

Efter påsk blir det styrketräning med PT, så då kanske jag inte har ork/tid över för löpning. Vem vet? Jag orkar inte planera så himla mycket. Alla säger att man ska planera sin träning och ha mål och tjofaderittan, men ibland blir jag så matt av alla mål, jag vill bara köra det som känns bra. Och i dag känns det bra att lyfta mitt platta arsle från skrivar-stolen och ta en kort lunchjogg. Så får det bli.

hej lelle gymmet

Äntligen tillbaka i gymmet. Morgonträning, som jag älskar! Eftersom jag har börjat springa igen (?) körde jag överkropp, för att låta benen vila. På söndag ska jag tydligen springa 10 kilometer. Det kommer gå i snigeltempo, I tells you.

Oh well, ville bara meddela att det var trevligt att vara tillbaks bland vikterna.

you can´t stop the beat

I går, när intervallerna var avklarade och jag höll på med nedvarvningen, kom den här låten på min spellista. You can´t stop the beat i Glee-version. Den gör mig så sjukt glad. Börjar först helt soft och exploderar sen. Jag blev tvungen att skutta fram på trottoaren. Skakade armarna över huvudet och skuttade helt galet. Log stort mot alla jag mötte och tänkte att förhoppningsvis sprider jag lite glädje. Kanske blev de i stället rädda och slog numret till psykakuten, men hey det bjuder jag på!

Mer party-jogg åt folket!

bröt ihop. kom igen.

Lyckades fixa lite av surdegarna i går på förmiddagen. Sen kändes allt bättre. Skrev ihop ett reportage. Hämtade barnen lite tidigare och hängde i den varma vårsolen. Lagade mat. Sprang ett intervallpass! Så dagen blev tillslut bra. Hurra.

I dag är en ny dag. Godmorgon.

stand up!

Förkylningen hindrar mig från att träna (men i morgon är jag nog helt frisk!), så då gäller det att passa på att få in så mycket vardagsmotion som möjligt i stället. Så nu har jag upptäckt det här med att stå och jobba. Och så blir ju allting mycket roligare med en app, eller hur? Därför har jag laddat ner en, där man mäter hur länge man står och vid dagens slut räknar den ut hur många extra kalorier man har bränt, och hur lång sträcka det motsvarar att springa. I går stod jag upp i drygt tre timmar på kontoret och enligt denna app brände jag då lika många kalorier som om jag hade joggat i 4,8 kilometer. Inte illa!