En dag i skidbacken. Barnen åker finfint. Men bryter ihop varje gång de inte är först. Upp i liften eller nedför backen. Och de är ju två, och bara en kan vinna. Denna tävlingsinstinkt alltså. Ska man slå mynt av den (jag tänker systrarna Kallur...) eller fortsätta med mantrat "det ÄR ingen tävling". Nu kör jag alternativ 2, men det börjar bli tröttsamt. Kanske ska jag låta allt vara en tävling, och ignorera att förloraren bryter ihop?
torsdag 3 januari 2013
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inte lätt att vara liten och inse att världen är orättvis - och har man två i samma ålder är det förmodligen dubbelt så krävande för tålamodet. May the force be with you :)
SvaraRaderaOch så länge som de turas om att bryta ihop kanske det bara är lite nyttigt, och går över av sig själv? *hoppas*
Ja, det hoppas jag med! För jag blir galen!
Radera