tack hörrni!

Pepp och stöttning angående allt mitt oroande. Jag vet inte om det var era goda råd, men i natt sov jag riktigt bra, trots att det är i dag vi kör upp till Dalarna för stafettvasan i morgon. En av bilarna vi åker i är dessutom min, och jag avskyr att köra bil/ha ansvar för bil. I går kväll när jag körde runt på ärenden var jag övertygad om att jag lyckats fixa punka på bilen, men däcket ser tack och lov helt ut. Jag har också fyllt på spolarvätska och tankat bilen. Länge hade jag fobi för att tanka, men det verkar tack och lov gått över. Fast det strular ofta någonting när jag ska tanka. I går hittade jag ingen betalautomat och tänkte att "jaha, man går väl in och betalar, som förritin". Dock kom det ingen bensin när jag försökte sätta igång. Skamset kollade jag mig runt lite till och hittade tillslut kortautomaten. Sådana där smågrejer är det jämt för mig på bensinstationer.

Oh well, nu bär det snart av mot dalaskogarna, hör jag inte av mig har jag väl blivit fast där uppe någonstans.

the worrying kind

Jag är en sådan som oroar mig. Över typ allt. Och det är så onödigt, för det tar så mycket energi. Jag försöker tänka "vad är det värsta som kan hända?", eller "du har gjort det förut, det kommer gå bra", men jag kan ändå inte sluta oroa mig.

Just nu:

• Måste skicka in massa papper och intyg till CSN. Kommer jag få tag på dem? Kommer det bli rätt? Vet att jag kommer ha en klump i magen tills det är fixat.
• Måste fixa lite grejer med bokföringen i min firma som jag inte riktigt vet hur jag ska göra. Borde fråga någon, men vill inte verka dum.
• Ska åka stafettvasan med några kollegor på fredag, och logistiken är en mardröm. Även fast jag inte är ansvarig, utan någon annan har tänkt ut allt så vaknar jag på natten och grubblar på i vilken bil jag ska lägga mina överdragskläder och huruvida jag eller någon annan kommer bli kvarglömd i dalaskogarna.

Ja, ni förstår. Rätt larviga grejer, som i slutändan kommer lösa sig på ett eller annat sätt (för vad ÄR det värsta som kan hända?), men oron är min ständiga följeslagare och jag är så trött på det.

nej men hörrni

Ska vi helt enkelt ta och dra ett streck över den här dagen, dra täcket över huvudet och vänta tills den går över?

Eller så kan jag göra det bästa av den, nu när jag ändå gått upp, klätt på mig tusen lager kläder och cyklat till jobbet.




Updaterat: Ändrade lite planer, lade in mer tid för planering av experiment, bad om hjälp med en svår sak, och plötsligt känns dagen lite bättre!

attt ha kakan och äta den

Mellandagarna. Vissa jobbar. Andra är lediga. Jag tänkte vara ledig, hänga med familjen. Men efter  vab-rejset innan jul ligger jag lite efter på jobbet. Ångesten gnager och det känns alldeles för latmansaktigt att vara ledig både mellan jul och nyår OCK mellan nyår och trettonhelgen. Så nu slänger jag in lite jobbdagar den här veckan (nästa vecka jobbar maken, så då måste jag ta hand om kids som är anmälda lediga hos dagmamman). En dags tokjobb i morgon, och sen lite ströjobb. Så får det bli. Förhoppningsvis kan både jobb- och familjeångest botas lite.