måndag 8 december 2008

ståpäls

Slutnumret i helgens konserter var ett underbart stycke av Wagner. Jag får gåshud varje gång jag spelar det, och efter konsertversionerna i helgen började jag nästan grina. Det är så svårt och krävande och så otroligt vackert. Bjuder här en proffs-version, självklart bättre än den vi framförde. Men ändå (en främling). Njut!

7 kommentarer:

  1. Vad härligt att ni som spelar blir lika berörda av musiken som vi som lyssnar! Underbart, jag blir faktiskt lite rörd ;-)

    SvaraRadera
  2. Pia: vad gullig du är! Det kan faktiskt vara väldigt starkt att spela ett fint stycke!

    SvaraRadera
  3. Hej Frida!

    Vilken härlig blogg du har! Upptäckte den via din kommentar hos Onekligen-Lisa, vars sida jag besöker kontinuerligt. Nu ska jag göra detsamma med din :)

    Ha det fint!

    Hälsar en annan Frida

    SvaraRadera
  4. Ljuvligt! Kan du inte ta med dina spelkollegor på lördag?! :)

    SvaraRadera
  5. Frida: kul att du hittat hit och välkommen tillbaka!

    Emschen: vet inte om de är så sugna på det...

    SvaraRadera
  6. Håller med. Ett mycket vackert stycke!

    SvaraRadera