Tillbaka på gymmet efter två veckor med ont i halsen. Jag har verkligen kommit att älska styrketräning. I dag tog jag till och med spännarbilder (fast bara i det tomma omklädningsrummet). Det är så dubbelt det här med muskler och spännarbilder. Jag VILL verkligen inte bry mig om hur jag själv ser ut. Ändå gör jag det. Lika mycket som jag älskar att känna mig snygg hatar jag att känna mig ful. Ibland tänker jag till och med "hur kan hon som är så smal och snygg vilja vara kompis med mig som är så tjock och ful". Som om utseendet vore ett vänskapskriterium. Jag har inte valt en enda av mina kompisar på utseendet, så varför skulle mina vänner göra det? Men ändå. Det där med att man ska se bra ut är så djupt rotat i mig. Självklart tränar jag för att må bra. Samma med kosten, äter jag bra så mår jag bra. Men jag kan erkänna att min första anledning till att sköta träning och kost är utseendet. Jag vill vara snygg och smal. Och det är så dumt, för de dagar jag inte känner mig snygg blir så usla då. För ja, jag väger lite mer än vad man "bör" göra (fast vem har bestämt det, egentligen? BMI, vad säger det om hur en person mår?). Inte så att folk vänder sig om på gatan och skriker "tjockis", men så att det ibland mal i mitt eget huvud. "Tjockis, tjockis". Kläder som inte passar, mannekängbilder som hånfullt visar upp kläder som jag med min korta, knubbiga kropp aldrig kommer att kunna bära upp.
Jag vill inte tänka så här. Ändå gör jag det. Att alla som är smalare än jag är bättre människor. Vilket fjomp!
