uppsala, cykelstaden – my ass!

Jag är ju cyklist. I ur och skur, året runt. Nu tänkte jag berätta om min cykelväg till kontoret, i cykelstaden Uppsala.

Jag har cykelväg i princip hela vägen, och det är ju såklart väldigt lyxigt. Ganska snart på min väg kommer jag fram till en stor väg som ska korsas. Men ingen fara, det är rödlysen och bra plats för cyklister, väl avskilt från bilar och fotgängare. Tills det blir vinter. För då används cykeldelen av den stora, flerfiliga korsningen till att dumpa snö. Så det är bara att hoppa av cykeln och klättra över snödrivorna. Nästa korsning är en rondell. Där cykelbanan abrupt leds rakt ut i bil-filen. Här gäller det att be till trafikguden att bilisterna hinner se en där man kommer. Nästa korsning, samma sak. Här har maken blivit påkörd en mörk morgon, trots lysen och reflexer. Ibland fegar jag, hoppar av cykeln och leder den över övergångsstället som är avsett för fotgängare.

Efter dessa två rondeller fortsätter en sträcka med rätt fin cykelväg (om man bortser från problemen att vintertid ta sig upp från bilvägen till cykelleden, påfarten är alltid fylld av moddiga snövallar). Där cyklar man i godan ro, när cykelvägen helt plötsligt går ihop med bussfilen! Det är nämligen dags för en busshållsplats, och då får man som cyklist acceptera att dela svängrum med dessa gigantiska fordon. Härligt. Men snart är det över, och har klarar man bara av att forcera de modd-drivor som vintertid uppstår vid varje utfart (vägen går längs ett villaområde och det är klart att det är ok för villaägarna att skotta sina uppfarter och slänga snön på cykelbanan) så kan man cykla på ganska långt. Nästa korsning är tack och lov ingen rondell, utan är utrustad med rödlysen. Fast även här går cyklar och bilars väg samman i själva korsningen, och vi vet ju alla att "störst går först".

Nu följer en sträcka av förfärligt smal cykelväg, precis bredvid vägen. Att cykla om en långsam medcyklist är inte att tala om och om hösten, när träden som kantar vägen fäller alla sina löv, bildas en halkig smet inte alls olik den issörja som vintertid pryder denna sträcka. Men man ska inte misströsta, snart blir cykelleden bredare och riktigt fin. Här känner jag mig ofta väldigt tacksam, när jag flyttade till Uppsala fanns ingen cykelväg här alls och man fick vingla bland bilarna. Om man betänker att denna väg förbinder stans största studentgetto med alla teknologers OCH biologer/kemisters dagliga hemvist är det lätt att föreställa sig trängseln strax innan föreläsningstid. Men nu är det alltså riktigt bra. Förutom alla de hantverkare som flitigt frekventerar detta Uppsala finaste villakvarter för att renovera kök och lägga in marmor i badrummen och som tycker att denna breda, fina sträcka asfalterad mark är deras rättmätiga parkeringsplats.

Nu är jag nästan framme vid kontoret. Bara en rondell kvar. Den är tack och lov plattsatt i mitten, dit har jag fler än en gång tagit min tillflykt när bilister inte sett mig alls. Efter rondellen ligger stans trevligaste närbutik. Här får man handla på krita och utanför har de luftpump för alla cyklister med platta däck. Om bara ingen av butikens kunder har parkerat på cykelvägsuppfarten kommer man lätt upp på den fina väg som tar mig mot Uppsalas gamla garnisonskvarter. Efter några hundra meter sneddar jag över ett litet fält. Det är bara en grusväg, men den brukar vara väl snöröjd och det är en lättnad att få cykla utan bilar precis bredvid, om så bara för en liten stund. Med sjukhuset på vänster hand skymtar jag nu den gula byggnad när mitt kontor är beläget. En sista korsning att forcera. Men nu har jag kommit till stadens nya cykelmotorväg, så här har cyklisterna ett eget rödlyse och vägen är uppvärmd (eller hårt saltad, jag vet inte, men isfri är den i alla fall), och jag njuter de tiotal meter jag trampar på denna lyxväg innan jag svänger av och parkerar framför kontoret.

Så här i vintertid finns det i alla fall gott om parkeringsplatser.

kompromiss

I dag var jag tvungen att vara på jobbet södraste utpost kl 06.30. Revelj i ottan och avfärd medelst cykel kl 06. I minus 15. Sen har jag tänkt mig lunchträning (och skidor i kväll, hur tänkte jag nu?). Väskan är packad med cykelkläder (jag blir så himla svettig när jag cyklar) och matlåda och gymkläder. Allt noga ordnat i går kväll. Dock: orkade inte ordna någon snajdig outfit till dagen. Så i dag går jag omkring i fleecehoody. Visserligen ganska ny och fräsch, men ändå, vinner inga modepoäng. Så fick det bli i dag. Jag är i alla fall varm.

vad är det för fel på folk, del 2

Höll just på att bli påkörd. Av en bil. Jag på cykel. En bil som tyckte att det inte var nödvändigt att kolla om det fanns nån (cyklist) i rondellen innan hon körde in. Jag fick rädda mig upp på "mittpluppen" och undkom med nån centimeter. Bilisten stannade inte ens. Det är tveksamt om hon såg mig över huvud taget. Jag har varit med om liknande tillbud tidigare, och maken har blivit påkörd på riktigt en gång. Bilister i den här stan verkar inte förstå att cyklister är en stor del av trafiken, och att de lyder under samma trafiklagar (ok, det finns vissa cyklister som inte kan trafiklagarna, men jag är inte en av dem).

Fifan.

hoppsan

I dag tänkte jag cykla räcer. Väder-sajterna lovade vindstilla och det händer typ aldrig i Lärdomsstaden. Då gäller det att passa på. Men så kom bästa fd kollegan-nya grannen-bästa vännen med en fråga om jag inte ville springa med henne. Klart jag ville, så jag sa ja och tänkte att jag kan cykla nån annan dag. Men så kom jag hem från jobbet med spritt i benen och insåg att jag faktiskt skulle hinna cykla en tur innan det var dags för löpdejten. Sagt och gjort. Jag smällde i mig en jätteportion middag, pumpade cykeldäcken, drog på mig handskar och cykelbyxor och drog iväg. 32 kilometer fin, vindstilla landsvägscykling. Hem och byte till torra löparkläder och i med lite mer bränsle (vatten, saft, hallon och kesella) och så iväg igen. 9,6 km fin löpning. Rätt stolpiga ben, men jag har varit med om sämre pass. Vi peppade varann bra (hon har inte sprungit så långt så många gånger) och helt plötsligt var vi hemma igen. Nu sitter jag här alldeles endorfinstinn och undrar hur jag ska orka duscha. Vilken underbar kväll.

äntligen!

6,2 mil på gotländsk landsväg. Det gick inte snabbt, men det var jobbigt.

känslan i benen dagen efter ett cykelpass med yrkesofficer

mör

oh my oh my

Ute på min standardcyklingsrunda som brukar gå standardlångsamt stötte jag i kväll på en karl i vita cykelkläder på kolfiberhoj med högprofil-däck. Och inte en sån där överviktig karl med gott om pengar men ont om riktig kondis, utan en vältränad man i 30-års åldern. Han signalerade att han var intresserad av sällskap så jag hängde på. Förklarade att jag inte tränade i nån klubb och mest körde själv, och nej, jag ska inte köra Vättenrundan. Allt medan det såg ut som han söndagscyklade och jag och mest svarade ja eller nej på hans frågor och försökte hänga på. För inte oväntat var han en starkare cyklist än jag. Men ändå, typ 15-20 km hängde jag på hans tempo som var en bra bit över min bekvämlighetszon, och i slutändan kom passet upp på högre snitthastighet än vanligt. Och nu känner jag mig mör, men nöjd.

älska cykling

Mycket nöjd över ett kvällspass på räcern. Mycket nöjd med det sköna vädret. Rätt nöjd med dryt fyra mils cykling. Extremt nöjd över hur nagellacket matchar hojen.

and here´s to you, bike lovers

Parkerade min cykel bredvid denna skönhet i Forskningsfabrikens cykelställ i morse. En fixed-gear Bianchi (vintage?), med turkos sadel, styre OCH däck. Fräckt att jobbpendla på en sån.


(ja, här är det väl bara Maken och Mellanbarnet som fattar vad grejen är, eller har jag fler cykelnördar i min läsarskara?)

Jesus loves you more than you will know

saker man kan tänka på under premiärturen på räcern

Första sträckan, i motvind: "Alltså, det här med landsvägscykling, är det så himla kul egentligen?"

Nån mil in på rundan, i medvind: "Shit alltså, landsvägscykling är ju guds gåva till mänskligheten. Jag anmäler mig nog på stört till 150 km-klassen av det där loppet som går här i stan om en månad. Det fixar jag ju utan problem!".

Mot slutet, fyra cyklade mil, nu grym motvind igen: "Landsvägscykling = djävulens påfund. Aldrig att jag ställer upp i nåt lopp, ever!

Hemma igen efter drygt 44 cyklade kilometrar: "Gött mos! Nu är jag värd tusen liter vatten och en glass!"

Nästa dag: "Aj, min rumpa!"

sådärja

Drygt 23 kilometer på cykeln blev det idag. Men vi reggar ju inte transportcykling på FunBeat, eller hur?

far och fläng

Hemmet - Forskningsfabriken - Jobbets södraste utlokalisation - Den andra Forskningsfabriken - ICA - Forskningsfabriken igen.

Och allt innan åtta på morgonen. Innan dagen är slut ska jag Forskningsfabriken - Jobbets södraste utlokalisation t.o.r en gång till, samt Forskningsfabriken - Andra Forskningsfabriken t.o.r, Forskningsfabriken - Dagmamman, Dagmamman - Hemmet och till slut Hemmet - Centrum t.o.r.

Hur ska detta sluta?

men ändå

Jag vet att jag är en ivrig förespråkare av cykling, i alla väder. Men när det kommit 1 dm blötsnö och man under dagen måste ta sig fram och tillbaka över stan, då är man rätt glad att kunna ta fram bilen ur garaget och torrskott och utan svettattacker kunna brumma fram som en miljöbov.

Men det är ett undantag. Ni vet det som bekräftar regeln.