Även jag drabbades. Som tur var inte maken (än), så han tar hand om oss. Jag tror vi kan vara på bättringsvägen nu. Men jag är svag, mycket svag. Sessorna har i alla fall skrattat i dag, vilket vi ser som ett gott tecken. I går var de som disktrasor som bara ville sitta i pappas knä och sova.
söndag 17 februari 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh nej, stackars stackars! Hoppas ni mår mycket bättre nu, alla tre (och att maken slipper kräckla...).
SvaraRaderausch vilket oflyt! en gång är en för mycket... krya på er!
SvaraRaderaGRATTIS på namnsdagen!
SvaraRaderaHoppas ni mår bättre.
Kram
o nej, vilket oflyt. Stackars, stackars er. Krya på er önskar jag
SvaraRaderaalla: tack! vi är inte riktigt på banan än, men snart så!
SvaraRadera