Under sommaren är Uppsala en lugn, nästan för lugn stad. Men man hinner vänja sig. På cykelbanorna kan man cykla så fort man vill, på biblioteket är det lungt och vilsamt, på jobbet (som är såväl forskar- som studenthemvist) kan man gå ostörd i korridorerna och aldrig är det kö till kaffet. Men så i september kommer de tillbaka. Studenterna. Och plötsligt krockar man med yngligar som cyklar och läser karta samtidigt. I korridorerna på jobbet kommer de i oigenomträngliga klungor. Till matsalen måste man gå innan halv tolv om man vill slippa köa. Fast det är trevligt också. Man ser alla nya studenter och minns hur det var när man själv var recce och hade alla underbara studieår framför sig. På samma sätt som jag älskar årstidsväxlingar så älskar jag den växlande befolkningen i Uppsala. Det är liksom en del av charmen med den stad som kommit att bli mitt hem.
måndag 1 september 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det låter härligt. Vi har inte samma här, förståss. Däremot känner man ASEA-strömmen med cyklar på väg.
SvaraRaderaJag ska börja blogga!
ååååååh, reccehösten *suckar nostalgiskt*
SvaraRaderaså härlig den var!
måste fasen pallra mig iväg till uppis och insupa atmosfären snart!
dessa jävla recentiorer... ;)
SvaraRaderaHej Frida!
SvaraRaderaTack för kommentaren på vår blogg, kul att du gillar den, jag hoppas du kommer tillbaka :)
finns det något du vill läsa mer om, så kom gäärna med förslag!
mvh MissPetite Sophia
emma: kul, jag ska bli en trogen läsare!
SvaraRaderakapybaran: klart du ska pallra dig hit! tvillingträff kanske?!?!
fru a: eller hur ;-)
miss petit: I will!
O vilka ljuva flashbacks! Inte for att jag skulle vilja vara recce igen, men oooo Uppsala om hosten. Jag ar nog lite gratmild idag for nu borjar jag nastan grata.
SvaraRaderaanna: Ja, det är nåt speciellt med Uppsalahöstar!
SvaraRadera