Slutnumret i helgens konserter var ett underbart stycke av Wagner. Jag får gåshud varje gång jag spelar det, och efter konsertversionerna i helgen började jag nästan grina. Det är så svårt och krävande och så otroligt vackert. Bjuder här en proffs-version, självklart bättre än den vi framförde. Men ändå (en främling). Njut!
måndag 8 december 2008
ståpäls
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vad härligt att ni som spelar blir lika berörda av musiken som vi som lyssnar! Underbart, jag blir faktiskt lite rörd ;-)
SvaraRaderaPia: vad gullig du är! Det kan faktiskt vara väldigt starkt att spela ett fint stycke!
SvaraRaderaHej Frida!
SvaraRaderaVilken härlig blogg du har! Upptäckte den via din kommentar hos Onekligen-Lisa, vars sida jag besöker kontinuerligt. Nu ska jag göra detsamma med din :)
Ha det fint!
Hälsar en annan Frida
Ljuvligt! Kan du inte ta med dina spelkollegor på lördag?! :)
SvaraRaderaFrida: kul att du hittat hit och välkommen tillbaka!
SvaraRaderaEmschen: vet inte om de är så sugna på det...
Håller med. Ett mycket vackert stycke!
SvaraRaderaSusanne A: eller hur?!
SvaraRadera