Vad ska man göra när ens barn är hemskt mammiga? En del av mig vill bara hålla dem nära, nära och aldrig lämna dem, men en annan del av mig känner att jag måste lära dem att bli självständiga individer som kan umgås med andra än sin mamma.
Ni andra med mammiga barn, hur tänker ni?
onsdag 13 maj 2009
min mamma. mamma komma hit.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hur tror du vi pappor kan känna oss? Vid mammighet?
SvaraRaderaÅh, mammigt värre här med - kan det vara något i stadens dricksvatten? Asjobbigt hur som helst, men jag tänker bara att det går över. Det MÅSTE gå över!
SvaraRaderaBengt>> Jag skulle gärna byta all mammighet mot pappighet på direkten... Fast pappighet verkar ju ungefär lika påfrestande, kolla Kängurupappan om pappighet här: http://www.viforaldrar.se/bloggar/kangurupojkens-pappa/2009/03/28/pappas-pojke/index.xml
mellanbarnet: Jag menade mest hur vi pappor känner oss när hela tiden barnet bara tycker att mamman duger - hur våra ansträngningar aldrig räknas i barnets ögon.
SvaraRaderabengt: det är en stor del i problemet. sessornas pappa är en högst deltagande pappa och det känns hemskt orättvist att de alltid bara ropar efter mamma!
SvaraRaderamellanbarnet: jag med!
Eftersomm det är så vanligt förekommande tror jag det är något helt naturligt när de är små och inget man behöver fundera så mycket över. Det kommer att gå över förr eller senare. Det är säkert någon stenåldersgen som gör sig gällande, där mamman var garantin för överlevnad i och med att det inte fanns nappflaska och praktiska ersättningar för amning. Självklart är det jobbigt för pappan (och mamman), men vad göra? Det rör sig ändå om en relativt kort period om man ser till en hel livstid. Om något år är det glömt och man kanske påminns ibland och till och med längtar tillbaka...
SvaraRaderaJag tänker lyllos mej. Eftersom mitt första barn sedan 9-månadersåldern varit extremt pappigt (nån defekt i stenåldersgenen?) tycker jag det är rätt mysigt att det är nån som tycker jag är bäst.
SvaraRaderaPS Och jag tror inte det är nån risk att det inte går över.
SvaraRaderaJag åkte till gymet.
SvaraRaderaJezz: det är väl så det är, jag undrar bara hur mycket jag ska bejaka det?
SvaraRaderaAkan-Kakan: visst är det så!
Pia: borde jag också göra lite oftare!
Det är bara en fas. Kommer och går. Så har det varit med Peo i alla fall. Just nu avgudar han sin pappa... och jag bara önskade att han var vrålmammig... Men så lever jag varannanveckaliv också :-)
SvaraRadera