otippat

Jag har aldrig varit en sportig typ. Aldrig varit bra på nån sport. I mellanstadiet hade vi en avskyvärd (ja, hon var verkligen avskyvärd) jympalärare som var elak mot alla som inte var elitgymnaster (ja, vi hade en elitgymnast i vår klass. hon var också elak). Vi som inte var stjärnor blev inte peppade på nåt sätt, utan snarare nedtryckta i skorna. I högstadiet hade vi massa gympalärarvikarier hit och dit, och jag lärde mig att undvika dem. Jag skolkade inte (jag var inte skolkartypen), men jag valde alltid de lättaste alternativen där man inte behövde utmärka sig. Ett tag tränade jag tennis och det var faktiskt rätt kul. Men jag har ingen bollkänsla så det var liksom kört där. Nån gång under högstadiet/gymnasiet började jag följa med mamma till Friskis&Svettis. Där fick man vara hur tjock/klumpig/ful/otränad man ville utan att nån brydde sig. Jag märkte att det var kul att röra på sig. Efter ett tag dumpade jag mamma och medelpassen och började gå på intensivpass. När jag flyttade till Lärdomsstaden fortsatte jag på F&S. Tränade på 3-5 gånger i veckan, men ansåg mig fortfarande inte som nån sportig typ. När jag började jobba på Universitetet bytte jag till Universitetets träningsställe. Där gjorde jag karriär från jympa till skivstång till box till step och aerobics. Det var ju kul med utmaningar. För några år sedan började jag jogga. För några månader sen anmälde jag mig till GöteborgsVarvet.

I kväll har jag varit ute i elljusspåret. I mörka november. Löpartajts, underställ och reflexväst. Sprungit enkilomentersintervaller. OCH JAG GILLADE DET.

Kanske är jag lite sportig ändå?