När jag springer ensam tycker jag oftast att det flyter på ganska bra. I dag sprang jag med Mellanbarnet och det var jobbigt så att jag nästan dog. Oh well, kul för henne att känna sig duktig.
onsdag 9 december 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Haha, sån't oflyt hade vi väl inte idag? Och du dogde ju inte! Skillnaden låg väl i att du tog i på sculpen i måndags, medan jag hade oflyt då och därför slapp värsta träningsvärken...
SvaraRaderamellanbarnet: fast det kändes jobbigt för mig. Dock brukar maken säga att när det känns som värst tar det som bäst...
SvaraRaderaDu kan få jogga med mig om du vill känna dig som blixten.
SvaraRaderaAkan-Kakan: synd att du bor så hemskans långt bort då!
SvaraRaderaHatar att jogga med sällskap... Har hellre oflyt i min ensamhet ;)
SvaraRaderaLoppanlej: jag springer också helst själv, men ibland är det bra med lite draghjälp för att komma ut över huvud taget.
SvaraRaderaDet är en universell regel. Så är det bara...
SvaraRaderaMinna: ja, det är väl bara att inse.
SvaraRadera