distansrekord

Alltså, ursäkta alla som inte gillar när jag skriver om löpning. Ni kan sluta läsa nu. Ni som gillart kan läsa vidare. I dag hade jag planerat in långpass. Vilket brukar betyda 15km för mig. I dag kände jag mig djärv och i god form, så jag beslöt mig för att testa 20km. Första timmen gick finfint. Sen var jag tvungen att springa genom en isvak och blev lite kall om fötterna. Började tänka att det vore gott med nåt att dricka. Jag hade inte nåt att dricka med mig. Benen började kännas stumma. Började fundera på om man kunde fråga nån förbipasserade om de hade lite vatten. Insåg att det inte skulle verka helt normalt. Insåg att första chansen att inhandla dricka skulle infalla vid pass 18 km (jag hade som tur var två tjugor nedstoppade i fickan, in case of emergency). Stapplade fram på tröga ben och försökte att inte tänka på törsten, utan på ett skönt avslappnat löpsteg. Gick sådär. Kom i alla fall tillslut fram till drickaköpstället. Köpte en svindyr juice som jag svepte innan jag ens fått växeln. Som bestod av 15 enkronor. Sprang (eh, lunkade) hem de sista kilometrarna låtandes som jinglebells (15 enkronor i tajtsfickan). Kom hem efter 2 timmar och 17 minuter. Drack mjölk, vatten och påskmust. Och mer vatten.

Nästa gång tar jag med mig dricka. Men det var skönt att slå distansrekord. Springa långt är ju grejen!

Nu har jag badat med S&S, ätit lammstek, nattat S&S, linkat till affärn och inköpt glass. Svullas snart i en soffa nära dig. För det är jag värd.