om ett långpass som byggde pannben

I dag efter mulle-/badaktivteterna skulle jag pressa in veckans långpass. Att springa hem var nämligen alldeles långpass-lagom långt. Värmde upp genom att bära ett trött barn på axlarna 1 km upp till bilen. Regnet stod som spön i backen och jag bytte i bakluckan på bilen (ibland är det bra att vara liten). Joggade i väg och allt kändes bra, jag hade verkligen längtat efter detta pass. Det regnade, men var behaglig temperatur. Sprang på i ca 6 min/km, vilket är ett helt OK tempo för mig. Turen gick i natursköna omgivningar i ca 5 km. Sen vek jag (helt enligt plan) in på Lärdomsstadens "trekking-led", Gula Stigen, som går rakt norrut genom stan, utnyttjandes alla grönytor/skogspartier som staden har att erbjuda. Fint som snus. Och lerigt som en leråker. Man hade behövt terrängskor för att få fäste. Jag hade inga terrängskor och alltså inget fäste. Halkade omkring som Bambi på hal is, hoppandes mellan lerpölar och trädrötter. Farten sänktes avsevärt. Efter 7km var jag nära att ge upp och promenera hem. Men då tänkte jag att nej, jag ska inte låta de negativa tankarna ta mig, jag ska banne mig kämpa på, trots att det går långsamt! Och det gjorde jag. Halkade vidare och försökte undvika att svälja de stora stim av mygg/knott som befolkade de fuktiga skogsstigarna. Tillslut kom jag ut ur skogen och körde de sista 4 kilometrarna på asfalt. Och här kunde jag, trots att jag var helt stum i benen, öka igen. Fästet var åter och benen kunde pinna på. Totalsnittet på rundan blev rätt kasst, men jag är så nöjd med att jag tog mig runt, och kunde öka efter dippen. Det var det där lilla extra som jag hade behövt ta fram under Varvet. Men nu har jag börjat bygga pannben, och tjockare ska det bli!