Varje gång det ringer är min första tanke: "åh nej, hoppas det inte är till mig". Jag får lite lätt magknip och darrningar av att prata i telefon. Att ringa upp okända människor i olika ärenden undviker jag i det längsta. Jag brukar skicka sms till dagmamman i stället för att ringa om det går. Och då är det skönt att veta att det finns andra som också har en släng av telefonfobi. Vad har ni för fobier?
För övrigt anser jag att all officiel kommunikation borde kunna ske via mail och sms.
onsdag 12 januari 2011
skönt att inte vara ensam
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja! Vi borde verkligen få till en folkrevolution mot denna gammeldags sedvänja att använda telefon.
SvaraRaderaAllt officiellt snack borde tas genom modernare kanaler!
nähä, är du en sån!? min man med :) jag äääääälskar att prata i telefon. men har spyfobi.
SvaraRaderaHajar och spindlar - urk!
SvaraRaderaHär är en till!!
SvaraRaderaJag mailar både min barnmorska och tandläkare. Fast när jag försökte anmäla uppehåll till blodcentralen via nätet gick det inte så bra - "Välkommen som blodgivare" fick jag till svar fast jag tom. fyllt i hur länge jag måste göra uppehåll. Jaja, men så länge det funkar är jag glad.
Sommarjobbade på telia... det botade min telefonfobi men är inte heller förtjust i telefonen.
SvaraRaderaJohanna: revlolution låter som en bra plan!
SvaraRaderafru a: jag gillade inte ens att prata i telefon som tonåring...
Fröet: såpass!
Omentjej: haha, god dag yxskaft liksom
Loppan: usch, det låter som ett bläigt sommarjobb...
Åååh, jag trodde jag var ensam att i vuxen ålder tycka det är sådär att ringa. Eller jag har inga problem att ringa till helt okända personer, som jag antagligen aldrig kommer att se eller måsta kontakta igen, men andra. Sådär halv eller helkända som man har en relation till, och som därmed har en bild av mig som jag måste leva upp till. Låter corny men det är väl någon gammal prestationsångest eller allmän dålig självkänsla som ligger i botten. Uschigt är det oavsett. Dock är jag tillräckligt vuxen för att tvinga mig att ringa men det är verkligen inte utan tröskel.
SvaraRaderaGunnel: välkommen i klubben, jag känner precis som du!
SvaraRaderaOjoj, jag trodde jag var ensam. Jag har till och med gått till en coach för att arbeta med min telefonfobi. SMS is the thing!
SvaraRaderaCecilia: ojojoj, vi är ju många med denna "störning"!
SvaraRaderaHär är en till. Med en ganska kraftig variant, min man får ringa samtal åt mig stup i kvarten. Och jag har jobbat som telefonist och ringer en massa i jobbet som ssk nu. Man är ju lite lustig. Gud så skönt med detta inlägg, man känner sig ju rätt knasig faktiskt. Kram på dig Frida!
SvaraRaderaSandra: oj, jobbigt! jag klarar av att ringa, men gör det helst inte... kram tillbaka.
SvaraRaderanae, prata i telefonen gör ingenting, roligt, roligt bara. men spindlar med kraftiga ben (nu snackar jag inte små tunnisar här) som brukar bo i min tvättstuga - de får mig att freaka ut. och att hålla på med pengar och räkna hit och dit och lämna växel - det gillar inte jag och det måste jag göra till viss del i mitt jobb, suck. inte tydlig fobi men obehag typ. finns troligtvis ingen stödgrupp för sådana knäppisar...
SvaraRaderaOj, vi är ju hur många som helst med lite lagom telefonskräck. Hur kommer det sig då att man fortfarande måste ringa överallt får att få saker gjorda? Illa! Jag tror vi får starta en revolution... :)
SvaraRaderalibby: jag får sköta dina pengatransaktioner så sköter du mina telefonsamtal.
SvaraRaderamellanbarnet: revolution it is!