Jag vet att de som är smala och allmänt snygga visst kämpar för det. Men ibland känns det som om vissa kan smälla i sig vad som helst och ändå ha helplatt mage och glansigt hår (inte för att det har så mycket med vad man äter, men ni fattar), medan jag har haft en bullig, degig mage i hela mitt liv. Jag vet att det bara handlar om "kalorier in, kalorier ut", men varför ska just jag vara en sån som helst skulle svulla i mig onyttigheter vareviga dag? Varför måste varje dag vara en kamp om att äta rätt och lagom? Och ja, jag vet, det viktigaste är att vara hälsosam och må bra och jag äter rätt bra och tränar och yada, yada, men ibland känns det bara så jäkla orättvist att jag måste kämpa som f-n för att hålla mig normalviktig, och aldrig någonsin få känna mig riktigt snygg.
(jag vet att jag är rätt normal, och inte alls anses tjock eller ful, jag ville bara vräka ur mig lite. om ett i-landsproblem som jag tror att jag inte är ensam över att känna att jag har. och så kan man fundera på varför det känns så viktigt att vara en tunnis med glansigt hår. om det är hälsosamt att ha blivit matad med såna bilder hela sitt liv och därför kommit att tro att lycka sitter i hur man ser ut, även fast man vet att det inte gör det.)
onsdag 9 mars 2011
orättvist
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Visst är det intressant att fastän man anser sig tillhöra dem som ändå teoretiskt förstått att det handlar om insida och att må bra, så påverkas man ändå. Och konstigt hade det kanske varit annars, med tanke på hur mycket vi pumpas med. Jag har konstaterat att mellan varje säsong ett och två (typ) i amerikanska tv-serier går de kvinnliga huvudpersonerna ner en massa kilon. Är det opinionen och bolaget som pressar dem eller är det kändisskapet och tidningarnas kommentarer om naturligt byggda människor som varande tjocka som påverkar?
SvaraRaderaOavsett vad, visst, det kan kännas ytligt ibland att vi är så lättpåverkade kring ideal, men nu är det ju tyvärr så. Jag som saknar byst helt och hållet går ju och tänker på det stup i kvarten. Och jag kan bara inte älska min mage "för att den ser ut så pga det fina den innehållit". Tyvärr, det går inte. Men barnen älskar jag, förstås.:)
Så, du är inte ensam.
Precis så tänker jag med..orättvisan att vissa kan äta vad de vill men den egna kroppen reagerar direkt.
SvaraRaderaJag har de senaste åren lyckats gå ner till normalvikt, fått en hälsosam livsstil med bra mat och träning. Och ändå har man dagar då man bara hittar fel på sig själv. Eller blir så arg på sig själv för att man inte kunde stå emot kakan på jobbet, fastän man vet att det är OK eftersom man sköter sig.
Den senaste tiden har jag tänkt mycket på det här, försökt komma underfund med varför jag inte är nöjd när jag förnuftsmässigt borde vara det.
Tack för att du skrev detta, känns bra att man inte är ensam om dehär tankarna. Gillar verkligen dig och din blogg!!!
Du har slått huvudet på spiken.
SvaraRaderaOch som ovan, många många känner igen sig. LIkaså jag!
J
ag tycker att jag äter rätt (men kanske inte ändå då), lagom mycket (ibland lite för mkt uppenbarligen). Men ja, jag har ett sockerbehov som jag kan tycka och VET är på tok för stort.
Och nu förtiden väger jag mer än jag någonsin har gjort, trots regelbunden träning.
*suck och stön*
Men jag tränar och jag mår bra och är frisk så jag får vara nöjd med det.
Jag förstår precis hur du känner och tänker.
SvaraRaderaMen jag tycker det är synd om du aldrig känner dig riktigt snygg, för det tycker jag att du är.
Jag (svullen och tjock) satt och läste tidningen mama i MVCs väntrum och möttes av en BH-annons från Lindex. Modellen var trådsmal, plattmagad och deffad överallt, utom brösten såklart. Det kändes lite som ett hån.
SvaraRaderaMen visst är det orättvist att kroppar funkar olika medan idealet är det samma för alla. Och visst är det irriterande att man inte kan/orkar sätta sig över korkade ideal alla dagar, utan drömmer om den där (för mig omöjliga) platta magen. Men 97% av dagarna inser man ju ialla fall att det aldrig skulle vara värt uppoffringen som skulle krävas för den där looken. Och tur är väl det.
Samma för mig. Jag kämpar och kämpar å inte kommer jag ner för det:(
SvaraRaderaLigger visseligen inom ramen för normalvikt men kollar man på hur andra runt en på gymmet ser ut så är jag ju en köttbulle!
Känner som du, även om jag också vet att jag inte är överviktig på nåt sätt. Skulle bara vilja omfördela lite. Och vara mindre "degig". Så you are not alone.. :-)
SvaraRaderaJag tror vi är många som känner precis så.
SvaraRaderaMen sen går det ju inte att komma ifrån att jag tittar in här varje dag och tycker att du är snygg-som-bara-den, har snygga kläder och är fin i håret JÄMT!
Bra inlägg!
SvaraRaderaEn grej bara: Du är snygg. Dessutom smart och rolig.
k: du kan få lite av min byst, den är för stor för min smak. att man aldrig kan vara nöjd!
SvaraRaderaÅsa: vi får försöka bli bättre på att gilla oss själva helt enkelt!
mia: ja, tänk att det är ju faktiskt lyxigt att få vara frisk!
mellanbarnet: ja, tur!
Birgitta: skönt att höra att jag inte är ensam!
Sofie: skönt att höra!
tina: åh, tack! du är ju också värsta snyggisen!
Sara: du med!
Ja alla har vi våra ytliga kamper i livet! Klart man får bli less ibland! En del avskyr sina finnar och sina ickebefintliga bröst tills de blir 23, andra tycker att de istället har lite för mycke av det goda! Men jag tycker att du är både söt och snygg! Så jag säger som Olay: Love the skin you're in!
SvaraRaderaJO: jo, det är ju så man ska tänka, men ibland lackar jag bara ur. men såklart, det gäller att tänka på allt BRA man har också, det som man är nöjd med.
SvaraRaderamen du ÄR ju snygg. skulle döda för ditt hår och dina tuttar :) kram från en tunnis utan glansigt hår...
SvaraRaderafru a: det är väl för att jag aldrig varit en tunnis som jag så gärna skulle vilja vara det. hade jag alltid varit en tunnis skulle jag väl säkert längta efter kurvor. varför är man aldrig nöjd?
SvaraRaderaTack för bra inlägg! Jag kämpar som en galning men nog fan står det "Semla" på magen efter att man bara ätit en halv!
SvaraRaderaCissi: visst är det orättvist?!?!
SvaraRaderaI hear ya!! ....fast jag maste anda saga att jag har upplevt de dar platta magen tills runt 25, da jag slutade roka. Sedan dess ar det en konstant kamp. Maste dock saga att jag bryr mig mindre och mindre of fluffet pa magen da jag inser att atandet ar en storre del av livsgladjen for mig! Nar jag hade platt mage var jag ju inte heller nojd, sa da kan man ju iallafall passa pa att njuta av maten och da ocksa livet? ;)) Kram!
SvaraRadera