Fick hela kvällen som min och laddade för långpass. Kom 4,5 km sen kraschade knäet. Det friskförklarade. Superdeppig fick jag gå hem i den iskalla snålblåsten. Nu är jag genomfrusen och sjukt besviken. Tänker att det är lika bra att ge upp det där marathonet och satsa på lite enklare träning. Jag vill inte behöva få ångest så fort det inte går bra att träna. Jag vill vackert-väder-cykla och gå på roliga pass och jogga lite när jag känner för det, inte för att jag måste för att det ligger nåt jäkla lopp och skaver i framtiden. Men ändå, jag var så sugen på att springa det där jäkla loppet...
måndag 2 maj 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tråkigt, men tror du tar rätt beslut att stå över maran!
SvaraRaderaNej, nej, nej! Kan inte vara sant!
SvaraRaderaVad baserades det på att knät var friskt igen?
Ett lopp är ett lopp och det står dig tusen åter....Men jag förstår din känsla inför loppet, träning ska vara rolig inte ångestframkallande.
Krya på dig!!
dumma loppet & dumma knäet!!
SvaraRaderamen jag tycker du tänker så sunt: det ska vara skoj att träna - hejja du!!
Usch... skittråkigt att kroppen bråkar! :( Hoppas att du kommer till något beslut du ändå kan bli bekväm med.
SvaraRaderaSå himla trist, alltså!
SvaraRaderamis(s)match: ja, det är väl så...
SvaraRaderamia: att det svarade på behandling och att jag kunnat träna utan problem i två veckor. jag är kanske inte gjord för att springa helt enkelt...
Anna: ja, måste hitta glädjen igen!
JoHo: ja, det måste jag!
Akan-Kakan: verkligen!
KRAMEN!!!!
SvaraRaderaMaran går ju varje år, satsa du på lättare träning nu och ta maran en annan gång! Kram J
SvaraRaderaSå tråkigt!!! Man vill så himla gärna!!! Förstår din frustration.... men missar du ett lopp så finns de kvar, knän får vi två av, bäst att vara rädd om dessa.
SvaraRaderaJessica: tack!
SvaraRaderaJ: ja, så får det nog bli.
Libby: precis, man måste ju vara rädd om sig!