I dag kom jag ut på en av mina mer och mer sällsynta löprundor. Eftersom jag och löpningen inte har varit så goda vänner det senaste halvåret så gick jag ut lugnt och hade som enda plan att det skulle kännas bra. Och det gjorde det. På en raksträcka sprang jag lite spontana intervaller: fort fyra lyktstolpar, jogg två, osv. Plötsligt hörde jag en liten flickas förtvivlade gråt. Ingen annan på den ganska befolkade gångbanan verkar bry sig. Jag ser mig om och ser en liten flicka, ca 5 år, stå en bit bort och storgråta. Jag älgar fram till henne och det visar sig att hon tappat bort sin bror och inte hittar hem. Jag hjälper henne att hitta sin bror och hon blir glad igen. Men hur kan det komma sig att jag var den enda som reagerade? Vad är det för fel på folk?
måndag 19 september 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Skrämmande, förstår det inte heller - hur kan man bara passera en ensam och gråtande liten flicka? Usch, blir illa berörd när jag tänker på det.
SvaraRaderaBra att du hade huvudet på skaft och råkade passera henne just när hon behövde dig.
Vem har mage att gå förbi ett barn som behöver hjälp eller tröst? Tur att du var där :)
SvaraRaderaNä det där fattar inte jag heller. Jag är som en hök på ensamma ungar (ok det där lät ju lite fel) men jag kollar så att de inte är ensamma innan jag går vidare.
SvaraRaderaHjälpte en pojke hitta sin mamma när vi var på Böda Camping i somras. han var helt förtvivlaf. Hur kan man strunta i sånt?
alla: eller hur!?!?
SvaraRaderaMen, begriper verkligen inte heller! Tur att det fanns någon vettig person i närheten.
SvaraRaderanää! stackars liten. ja, undrar man verkligen, ett ensamt barn brukar ju inte skrämma bort nån...
SvaraRaderastackars lilla! tur du var där frida!
SvaraRadera