tröttman

I dag höll jag på att bryta ihop som en fyraåring. Jobbade hela dagen, hämtade barnen, cyklade med dem i cykelkärran till stan, roddade in ena barnet till dansskolan, tog med den andra till biblioteket, läste massa böcker, brottades med andras barn (som ville klättra på mig när jag läste för Signe, ej OK tycker jag), på med alla kläder igen, tillbaka till dansskolan, hämtade upp dans-barnet, krånglade på henne alla kläder. Upp med alla till cykeln. Glömde ryggisarna i omklädningsrummet. Ner igen. På med alla grejer på cykeln (två ryggisar, jobbväska, kasse full med biblioteksböcker), på med alla hjälmar, på med alla lysen och i väg. DÅ kändes de där 3 kilometrarna hem från stan som en evinnerligt lång uppförsbacke. För er som inte testat kan jag meddela att en cykelkärra med cirkus 40 kg barn i är en rätt tung historia att dra i snömodd. Det var DÅ brytet var nära. Jag ville bara lägga mig ner och gråta och inte röra mig ur fläcken. Fast jag gnetade förstås på ändå och när vi kom hem väntade maken med maten på bordet. Tur. Jag. Är. Så. Trött.