Jag måste sluta med att känna mig så neggo på måndagmorgnar. Men jag kan inte låta bli. Den här veckan ska jag återigen undervisa massor. Det är kul, men tar så otroligt mycket energi, och jag orkar typ inget annat. Och då får jag ångest över att min forskning, och handledning av studenter, får stå tillbaka.
Dessutom är det första jag påminns om när jag kommer till jobbet i dag att jag INTE fick ett stort, fint anslag som jag sökt om. Det som skulle ge mig en chans att fortsätta forska. Men jag kanske inte vill det ändå, för dagarna då jag känner mig nedtryckt och värdelös kanske är för många? Eller så måste jag bara ändra attityd och skärpa upp mig? Vad ska jag egentligen bli när jag blir stor?
Ja ni hör, måndagar verkar vara mina grubbeldagar.
måndag 8 oktober 2012
måndag morgon
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Sådana dagar har vi nog alla där man ifrågasätter allt man håller på med. Tråkigt besked om anslaget, men kämpa på. Du är inte värdelös!! Jag skickar över en stor värmande kram till dig!
SvaraRaderaMalin: tack, det värmer!
SvaraRaderaTrist med anslaget!
SvaraRaderaPepp pepp pepp! Men visst hade du ett par chanser kvar på ansökningarna? Var det Kominken & Co. som var hårda mot dig?
SvaraRaderaDEt är alltid så trist med avslag på ansökan. Så tråkigt att det finns fler bra projekt än pengar och att det bara är så få som får varje gång. Ser det inte som att din ansökan inte var bra!
SvaraRaderakominken: men tur för Sverige att det ändå finns så många bra forskare!
SvaraRaderamellanbarnet: japp, några chanser kvar. Kominken & Co har ännu inte dissat mig, men de är ju också hemskt populära, så jag tror inte mina chanser hos dem är så speciellt stora.
mismatch: ja, så är det väl...