Jag är en person med ganska mycket energi, tror jag. Gillar att fixa, trixa, träna, hänga med barnen, tänka ut små projekt, planera, planera, planera. Men så vissa dagar känns det som luften gått ur mig. Omgivningen märker nog ingen skillnad, men inuti, och inför familjen är jag sur, vresig och pessimistisk. Vill bara gråta vid eftermiddagsutskällningen från barnen ("du hämtar för tidigt/för sent/maten är äcklig/du är dum"), skäller ut maken för att han spolar för ljudligt på toan och tänker att jag aldrig någonsin kommer få något journalistjobb (och får jag det kommer det att vara tråkigt).
I dag var en sådan dag. Planerar tidig nattning av mig själv för att slippa eländet.
Inte roligt! :( Det låter nästan hormonellt? Kan du se nån sån koppling?
SvaraRaderaHoppas du vaknar gladare imorgon!
Nä. Och inte blir man av med det där bara för att man får äldre barn/blir skitgammal och klok själv heller. Nä . äsch. Samma stuk på mig.
SvaraRaderaAmen sister! Det där är även jag idag. Och jag har ändå haft en bra dag? Om man tittar till vad jag faktiskt har gjort. Jag misstänker och skyller därför på pms även om det inte borde vara dags än. Men om det är inte är pms är det kanske bara _jag_ och det tänker jag inte gå med på. Inte idag.
SvaraRaderaJoHo: näe, jag tror inte det, men man kan ju aldrig vara säker...
SvaraRaderaLibby: typiskt!
Erika: surt!
Jag vet. Ibland skäms jag över mig. Tänker att jag borde skärpa mig... Så går det tre dagar, tre veckor eller tre månader och jag blir åter Satan.
SvaraRadera