jag gjorde det!

I går, när barnen tränade capoeira, stack jag ut och sprang. Jag, som haft upprepade lungsots-varianter sedan i höstas. Jag, som fick tok-ont i knäet efter sportlovet. Jag, som inte ens gillar att springa.

Men jag gillar ju att röra på mig, och att sitta i en sunkig soffa utanför capoeirasalen (som ligger i andra änden av stan, ingen idé att åka hem) i en timme är ju inte det roligaste man kan göra. Så eftersom jag varit så duktig med knä-rehab och nu knappt har ont alls passade jag på att ta årets första löprunda. På med reflexvästen och så ut. Ville verkligen inte gå ut för hårt, så jag körde upplägget: gå tio minuter, jobba tjugo, gå tio. Vilket funkade bra. Knäet höll, jag kräktes inte och kan tänka mig att göra om det! Inte sprang jag totalt vilse heller. Men lite spännande var det ett tag när jag inte hade en aning om den cykelväg jag var på skulle leda tillbaka till slutpunkten. Det här är inte de kvarter i stan jag vanligtvis rör mig i. Och så har jag obefintligt lokalsinne. Och så var det mörkt.

Summa summarum: Jag sprang. Jag överlevde. Jag är nöjd.