race report Skandisloppet

I går var det alltså dags för mitt livs första cykellopp. Skandisloppet 85 km, och ganska precis 20 km längre än mitt längsta pass tidigare.

På fredagskvällen plockade jag fram kläder, nålade på nummerlappen, packade raw bars och var lite allmänt nojig, mest pga min inte helt optimala hälsa. 

Sov ändå ganska gott under natten och eftersom starten gick kl 10 ca 2km från mitt hem fick jag en lugn morgon. Strax efter 9 rullade jag iväg, hämtade upp min cykelkompis och vi begav oss mot uppsamlingsplatsen. Det var mycket lugnare än jag trott, inga köer till bajamajorna och snart stod vi förväntansfulla i vår startgrupp. 

Fältet bestod av en blandning av män med dyr utrustning, coola tjejer och vanliga motionärer. Klockan 10 släpptes vi iväg och vi tråcklade oss genom stan och söder ut. Startgrupperna var små och det var ingen trängsel. Då och då rullade några snabba klungor om och ibland körde vi om några. Efter 1/4 började jag noja lite att jag inte skulle orka, men vi trampade på och turades om att dra. Efter halva loppet kom en härlig depå. Vid Wenngarns slott bjöds kaffe/bulle/banan/godis och det var underbart! Sen var det bara att trampa på. Efter 65 km var det distansrekord för mig och jag började känna mig trött och Lovisa fick dra ganska mycket. Men en kort bensträckare gav lite nya krafter och nu anades Uppsalas silhuett i fjärran. När vi skulle korsa järnvägen hade vi otur och fick vänta vid fällda bommar. Sen var det rätt på en backe och min ork och mina lungor fick en rejäl knäck. Sista 10 km gick bara på ren vilja. Benen skakade och det var helt slut på energi. Vi slingrade genom bostadsområden och jag tappade Lovisa. Försökte komma i kapp men det gick inte. Följde bara de gula pilarna och fasade för backen upp till borggården, så fasansfullt brant. Till slut kom den, och jag ska växla ned till lättaste växeln. Men är så trött att jag växlar UPP! Lyckades rätta till, men då är all fart borta och jag måste välja mellan att ramla eller gå. Inser att det ändå är mindre förnedrande att gå, så jag hoppar av cykeln och leder den i mål. 

Fruktansvärt trött men glad. Hittar Lovisa som leder mig till mattältet. Hittar en plats i solen och tvingar i mig en portion mat. Träffar några tjejer från samma startgrupp. Känner livet återvända. Tar mig hemåt och tar en kaffe på balkongen med maken. Ältar lite. Kollar statistiken och känner mig nöjd. 

Inte jättesnabbt snitt, men det är inklusive alla pauser, och jag hade trott att det skulle gå på över fyra timmar så jag är jättenöjd. Dessutom flera kilometrar som vi snittade över 30km/h, och det är snabbt för att vara mig. Och ingen hjälp av någon klunga heller. 

Sammantaget är jag väldigt nöjd! Ett härligt, trevligt lopp som gick över förväntan. Fint väder dessutom, perfekt för den vackert-väder-cyklist jag ändå är!