dag 08 – ett ögonblick

Det var en torsdag i slutet på maj och maken skulle gå på opera med sina kollegor på kvällen. Jag låg inlagd på sjukhuset sen några dagar med preeklampsi och under natten hade jag haft förfärande högt blodtryck, så nu skulle jag träffa doktorn. Strax efter lunch fick jag audiens. Hon kollade snabbt mina reflexer, och jag uppvisade stolt kraftiga, fina reflexer. För kraftiga visst. "De här barnen måste komma ut i dag". I dag? Det var ju flera veckor kvar, och jag hade tänkt knipa som attan. Oh well. Efter en snabb undersökning konstaterade doktorn att det skulle få bli kejsarsnitt. Jag bad henne med darrig röst att söka min make, som jobbar i en annan del av bygget. Gick på darriga ben till mitt rum och inväntar maken som kommer som ett jehu och vakar bredvid mig. Han äter upp min choklad och senare min middag, för jag, jag fick ju inget äta. Kl 18.42 ploppade tvilling 1 ut, tätt följd av tvilling 2. Båda är rätt välmående men små, så små. Vi är mest chockade över att ingen av dem var av manligt kön. Maken fick inte gå på opera den kvällen. Han har ännu inte varit på någon opera.