Nu har jag bestämt mig. Jag ska inte springa nån mara i år. Jag har inte tränat tillräckligt mycket mara-specifikt, och det är inte värt det att pajja knäet. Nu ska jag bara nöjesträna och ha det skönt. Den här veckan tänker jag såhär:
-"Det är ju galenskap att springa en mara utan vettiga långpass i benen på sista tiden"
-"Men ändå, tänk att få jogga runt Stockholm en solig vårdag"
-"Det är inte värt all ångest"
-"Jag har ju ändå tränat rätt bra hela vintern och våren, en del kortare löpning och så långpass på skidor/cykel"
-"Tänk om knäet pajjar!"
-"Knäet kommer absolut att hålla!"
-"Näe, jag VILL inte!
-"Jo, jo, jo, jag VILL och jag KAN, och nåt långpass får jag in innan det är dags."
Ja, ni fattar, helt schizofrent i min hjärna just nu.
Fick hela kvällen som min och laddade för långpass. Kom 4,5 km sen kraschade knäet. Det friskförklarade. Superdeppig fick jag gå hem i den iskalla snålblåsten. Nu är jag genomfrusen och sjukt besviken. Tänker att det är lika bra att ge upp det där marathonet och satsa på lite enklare träning. Jag vill inte behöva få ångest så fort det inte går bra att träna. Jag vill vackert-väder-cykla och gå på roliga pass och jogga lite när jag känner för det, inte för att jag måste för att det ligger nåt jäkla lopp och skaver i framtiden. Men ändå, jag var så sugen på att springa det där jäkla loppet...
Så sa min naprapat om mitt knä och ville sen inte träffa mig mer. Han trodde att nu kan jag träna utan smärta, nåt jag faktiskt gjort de senaste veckorna. Nu måste jag bara ignorera det faktum att löp-långpassen lyst med sin frånvaro den sista tiden och hoppas att den allmänfysik (som är rätt bra just nu, för att vara jag) jag skaffat mig genom kortare löppass, styrketräning, några cykelpass och en hel del skidåkning kommer att ta mig genom maran. Och så tänker jag bli förkylningsfri ögonabums så att jag hinner med några långpass innan 28:e maj. Sådeså. Jag kommer klara det!
Kom ut i löpspåret i dag igen. Det är dags att börja tillryggalägga kilometer inför maran. 28 maj är det som gäller för er som känner för att stå längs Stockholms gator och hejja på mig. Jag tänker att jag syr upp små vimplar som ni kan stå och vinka med, alla i "Team Frida" med likadana vimplar. OK på det?
