tisdag 17 augusti 2010

oh the horror

I dag har varit en sån där dag. En som man vill glömma fortare än fortast. Dagmamman har planeringsdag, och en annan mamma därifrån föreslog att vi skulle hitta på nåt med våra barn. Hon föreslog Junibacken och jag tackade med tvekan ja. Tänkte att det lät svårt att själv ansvara för båda barnen i ett sånt kaos. Men tänkte också att jag inte får vara så jäkla mesig. Så här i efterhand borde jag stannat vid min första tanke. Det började illa med att dagiskompisen var på ett riktigt horror-humör och skrek hela vägen i bilen och tyckte att mina barn var elaka. Vilket de inte var. Efter en halvtimmes kö kom vi in. In i kaoset. Massor med folk och barn som sprang åt olika håll och skulle kissa om vartannat hela tiden. Huvudvärk. Hemresan blev nästan lika plågsam.

Sen kom vi hem och jag såg till min glädje att favoritgrannarna (barn och vuxna) var ute på gården. Så vi slängde oss ut, bara för att inse att alla var på väg in, och de andra två barnen i samma ålder skulle gå in och leka tillsammans. S&S blev inte inbjudna och blev förkrossade. Jag med. Känslan att bli bortvald är så hemsk att jag nästan började gråta å deras vägnar.

Nu ska jag försöka ta mig i kragen för att laga mat, och inte hetsäta godis och kakor och tycka synd om mig själv.

14 kommentarer:

  1. åååhh... hjälper det om jag tycker lite synd om dig? så behöver du inte göra det själv? kramar!

    SvaraRadera
  2. fru a: åh tack, det hjälper fint (fast en liten bit choklad slank ner)

    SvaraRadera
  3. Usch. Jag förstår precis. Mina tvillingar är snart 4 och ibland känner man sig tråkig som väljer bort en massa skojiga saker av "bekvämlighet". Men det finns inget värre än att sätta sig i sådana situationer där man inte riktigt reder ut det (typ som att gå på bio med dem själv och en tvilling blir kissig och den andra vägrar hänka med ut på toan. Vad göra? Bära ut en skrikande tvilling eller låta sitta kvar själv i mörkret?). Jag har blivit mästare på att våga säga nej till saker! Tråkigt, men jag är är övertygad om att det är bra för den mentala hälsan i längden.

    SvaraRadera
  4. Elisabeth: åh, så skönt att höra! jag måste öva mig på att bli bättre på att säga nej!

    SvaraRadera
  5. Vilken dag!! Vi brukar också ha såna dar och det är som du säger...bara att glömma och tänka att det kanske blir bättre nästa gång. Junibacken är en rätt så rörigt ställe också. Jag tappade bort Lillan där en gång (ångest!) varpå man undrar om det inte kan vara tillåtet att ha båda barnen i löplina?? Usch, det är jobbigt när mammahjärtat blöder! Kram

    SvaraRadera
  6. Junibacken är (förutom sagotåget då) det absolut värsta jag någonsin gjort med dottern. nu drar jag mig för alla former av aktiviteter där det kan tänkas vara miljarder ungar samtidigt.

    hoppas att det känns bättre nu, Frida.
    kramar i massor!

    SvaraRadera
  7. Lillan: löplina kanske vore nåt...

    sara: åh, tack!

    Linda: ja, jag måste lära mig att undvika sånna ställen. och tack för pepp och kramar.

    SvaraRadera
  8. Jag som bara har en pallar typ ingenting... Junibacken är ju 90 på den 100-gradiga svårighetsskalan. Wow.

    Styrkekram

    SvaraRadera
  9. tycka synd om från mig med. men vad modig du var som faktiskt åkte. /kram

    SvaraRadera
  10. Åh sådana dagar borde inte få finnas, stora kramar till dig och dina underbara töser!!

    SvaraRadera
  11. fan, hatar såna dagar!
    bra att du prova kanske men jag får ofta lite svettig rygg när jag gör grejer med båda barnen. typ bada. vem räddar man liksom om båda drunknar samtidigt?
    blä!
    ibland kan iofs kakor vara enda räddningen i såna här lägen ;)

    SvaraRadera
  12. Anna: ja, så kan det vara ;)

    SvaraRadera