dag 17 – mitt favoritminne

Dags att komma ikapp.

Men herregu, vilket svårt tema. Man kan väl inte ha ETT favoritminne? Det finns ju massa fina minnen, och då har jag ändå bara hunnit leva 33 år. Jag får helt enkelt välja ett.

Fem år sedan. Sista dagen i september. Det är dimmigt, mycket dimmigt ute, och ovanlighetens skull tar jag bilen till Forskningsfabriken. Jag vill ju inte svetta ner min nya kostym inköpt speciellt för denna dagen. Dagen då jag ska försvara min avhandling. Min avhandling som jag jobbat i 5 år med. Jag kommer tidigt och går till salen där disputationen ska ske. Trots att jag är så tidig är min opponent redan där. Han är från Finland, och jag ska snart bli varse att finnar är mycket noggranna personer. I 4 timmar grillar han mig om min forskning. Och jag har kul nästan hela tiden. Hinner tänka att det är synd om publiken som måste sitta där så länge. Får black-out på en fråga, men förutom det klarar jag mig fint. Är mest rädd för en i betygskommitén, en professor som jag alltid varit lite rädd för. Men han är bara lite elak, och plötsligt står jag där med ett glas champagne i handen och är godkänd. Doktor. Frammåt kvällen blir det hejdundrande fest. Alla mina vänner och hela min familj är där. Middagen är god och det framförs en hel massa tal till min ära. Särskilt minns jag min handledares tal som involverar såväl sång som saxonfonduett. Mina studentorkestervänner sjunger också för mig. Mina arbetskamrater framför ett snyggt spex. Till och med min syster och mina kusiner sjunger en sång, bara för mig. Jag dansar natten lång och slumrar sen några få korta timmar på en luftmadrass i mitt eget vardagsrum. Jag är för lycklig för att kunna sova.

Det är ett fint minne. Ett av mina favoriter.