Tillbaka på gymmet efter två veckor med ont i halsen. Jag har verkligen kommit att älska styrketräning. I dag tog jag till och med spännarbilder (fast bara i det tomma omklädningsrummet). Det är så dubbelt det här med muskler och spännarbilder. Jag VILL verkligen inte bry mig om hur jag själv ser ut. Ändå gör jag det. Lika mycket som jag älskar att känna mig snygg hatar jag att känna mig ful. Ibland tänker jag till och med "hur kan hon som är så smal och snygg vilja vara kompis med mig som är så tjock och ful". Som om utseendet vore ett vänskapskriterium. Jag har inte valt en enda av mina kompisar på utseendet, så varför skulle mina vänner göra det? Men ändå. Det där med att man ska se bra ut är så djupt rotat i mig. Självklart tränar jag för att må bra. Samma med kosten, äter jag bra så mår jag bra. Men jag kan erkänna att min första anledning till att sköta träning och kost är utseendet. Jag vill vara snygg och smal. Och det är så dumt, för de dagar jag inte känner mig snygg blir så usla då. För ja, jag väger lite mer än vad man "bör" göra (fast vem har bestämt det, egentligen? BMI, vad säger det om hur en person mår?). Inte så att folk vänder sig om på gatan och skriker "tjockis", men så att det ibland mal i mitt eget huvud. "Tjockis, tjockis". Kläder som inte passar, mannekängbilder som hånfullt visar upp kläder som jag med min korta, knubbiga kropp aldrig kommer att kunna bära upp.
Jag vill inte tänka så här. Ändå gör jag det. Att alla som är smalare än jag är bättre människor. Vilket fjomp!
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaJag brukar tänka så här, jag är mamman, jag vet att om jag var tvungen skulle jag bära alla mina barn samtidigt bort från en fara....det är en bra kropp, även om den är degig i mitten, fnasig på benen, finnig i pannan och risig i håret. Heja Frida och dina starka snygga muskler, modiga val, smarta hjärna och coola stil!
SvaraRaderaOch jag kommenterade ju när bara bilden låg uppe, inte texten...
SvaraRaderaSå nu kommenterar jag igen! Jag vet exakt, precis vad du menar. Tänker också så. Och blir galen på mig själv mellan varven för att jag tänker så. Jag kan se stora, tjocka, mulliga kvinnor och tänka att de ser fantastiska ut. Men när det kommer till mig själv, som inte ens är speciellt stor, då dissar jag stenhårt, på en gång. Det är en konstig bild vi har av oss själva. Jag tycker du är jättefin. Och jag tycker du är jättebra och modig som skriver om det här. Det behöver lyftas. Så kanske vi tillsammans kan komma en liten, liten bit på väg - mot att inte dissa oss själva så hårt. För vi duger ju precis som vi är!
Fjomp indeed. Men så LÄTT att tänka så. Det är ju så vi är matade hela livet. Och BLIR matade. Snygga, smala människor är bättre än andra. Att DE sen är minst lika osäkra och oroliga och nedstämda över saker som andra... well, det gills inte. JOBBIGT att utseende - vårt eget eller andras - ska ha en sån makt. Jag kan relatera väldigt mycket. Men jag har blivit mycket mer vän med min kropp sen jag fått barnen... det SPELAR liksom inte så stor roll längre. Men visst. Vissa dagar... suck. Dåligt humör hela dan liksom.
SvaraRaderaHeja du, du tänker rätt för det ALLRA mesta. och jag tycker att du kan bära upp ungefär ALLA kläder!!
Jag är likadan och nu till en skrämmande sak... Mitt humör påverkas av vikten..jag känner mig glad när jag går ner och sur när jag går upp...Det är alltså INNAN jag ens sett det på vågen så känner jag av förändringen i kroppen...
SvaraRaderaÅh, vad är det med oss egentligen. Starka och friska och några kilo hit eller dit spelar ju egentligen ingen roll överhuvudtaget. Jag var mycket mer medveten innan jag fick barn och hade oerhört stränga regler för mig själv. På något sätt tillät jag mig att äta under graviditeten och gå upp gjorde man ju vare sig man ville eller inte. Efter det kunde jag njuta av några bitar godis och en kaka utan att behöva frossa eftersom den dagen ändå var "förstörd". Tänker också på att framhäva vissa "bättre" bitar av mig själv och dölja de jag är mindre nöjd med. Det tycker jag funkar bra! Och muskler är så snyggt! Försök att inte tänka antingen eller utan hitta en medelväg. Lätt sagt, jag vet, men det kan funka! Och du är så modig som skriver om det här!
SvaraRaderaVisst är det konstigt det där. Jag har alltid varit smal men lång och passar verkligen inte i alla kläder. När jag var yngre fanns det verkligen inga långa byxor och klänningar med midja har aldrig funkat. Ändå har jag varit och är nöjd med min kropp över lag, även om den säger ifrån med ont i knäna, fötter och axlar trots träning och lite magbråk efter graviditeterna...
SvaraRaderaAlltid nåt....
Kram fina coola modiga starka Frida!
SvaraRaderaGillar så mycket att du vågar diskutera detta. Träning ska ju vara för att må bra, men det är så svårt att stå upp i den där balansgången. Själv halkar jag hit och dit, men försöker verkligen.
SvaraRaderaHeja dig, heja alla oss andra som kämpar mot galna ideal. Kram coola <3
Å, så viktigt och bra skrivet! Det här kan bli en artikel - eller en bok?!
SvaraRaderaAlla: tack för pepp och era egna tankar. Skönt att vi inte är ensamma i alla fall! Kram på er!
SvaraRaderaDu är snygg, cool och underbar, glöm aldrig det!
SvaraRaderaJag håller med om att det är jättebra/skönt att du skriver om det. Alla tänker nog sådär. Alla har nojor.
Kram!
jag tror det är få som är helt nöjda med sig själva. man känner sig för tjock, för smal, för gammal, för korthårig, för grå, för allt! så ränker man ju sällan om andra än sig själv. du är kalasfin, så det så!
SvaraRaderaNä, du är inte ensam om att tänka så och det där tänket går liksom inte över, suck. Jag önskar att jag kunde släppa det men även om jag tränar för att jag roas av dig, mår bra av det, sporras av det och allt möjligt positivt så finns också kopplingen där till uppfattningen om jag duger så här, som jag ser ut....
SvaraRaderaJag känner likadant. Och hatar att jag gör det.
SvaraRaderaOjojoj.
SvaraRaderaJag beundrar att du klär av dig naken... devillsäjja...
Jag högaktar ditt mod att skriva dina känslor.. precis på pricken samma som mina... "Hur kan hon vilja vara med mig..."
Intellektuellt sett vet man ju att man har andra kvaliteer och man väljer ju inte själv sina vänner för att "de är snyggast".
Frida - du är kalasfin... Jag är avis på att du kan ha/passar i kort hår. Coolt!!
Jag har äntligen äntligen (ganska gammal... typ 45) blivit en tränande människa (i ett år ungefär) och
1. jag är stolt för att jag är det
2. glad för att jag gör det och mår bra av det (och får snygga muckler)
3. men mest glad för att jag KAN
Att jag hann börja träna regelbundet innan jag blev för gammal o sjuk att inte kunna.
Du är ju redan en som tränar, trots dubbla jobb och små barn... Vad du är bra!
//Camilla