uppsala, cykelstaden – my ass!

Jag är ju cyklist. I ur och skur, året runt. Nu tänkte jag berätta om min cykelväg till kontoret, i cykelstaden Uppsala.

Jag har cykelväg i princip hela vägen, och det är ju såklart väldigt lyxigt. Ganska snart på min väg kommer jag fram till en stor väg som ska korsas. Men ingen fara, det är rödlysen och bra plats för cyklister, väl avskilt från bilar och fotgängare. Tills det blir vinter. För då används cykeldelen av den stora, flerfiliga korsningen till att dumpa snö. Så det är bara att hoppa av cykeln och klättra över snödrivorna. Nästa korsning är en rondell. Där cykelbanan abrupt leds rakt ut i bil-filen. Här gäller det att be till trafikguden att bilisterna hinner se en där man kommer. Nästa korsning, samma sak. Här har maken blivit påkörd en mörk morgon, trots lysen och reflexer. Ibland fegar jag, hoppar av cykeln och leder den över övergångsstället som är avsett för fotgängare.

Efter dessa två rondeller fortsätter en sträcka med rätt fin cykelväg (om man bortser från problemen att vintertid ta sig upp från bilvägen till cykelleden, påfarten är alltid fylld av moddiga snövallar). Där cyklar man i godan ro, när cykelvägen helt plötsligt går ihop med bussfilen! Det är nämligen dags för en busshållsplats, och då får man som cyklist acceptera att dela svängrum med dessa gigantiska fordon. Härligt. Men snart är det över, och har klarar man bara av att forcera de modd-drivor som vintertid uppstår vid varje utfart (vägen går längs ett villaområde och det är klart att det är ok för villaägarna att skotta sina uppfarter och slänga snön på cykelbanan) så kan man cykla på ganska långt. Nästa korsning är tack och lov ingen rondell, utan är utrustad med rödlysen. Fast även här går cyklar och bilars väg samman i själva korsningen, och vi vet ju alla att "störst går först".

Nu följer en sträcka av förfärligt smal cykelväg, precis bredvid vägen. Att cykla om en långsam medcyklist är inte att tala om och om hösten, när träden som kantar vägen fäller alla sina löv, bildas en halkig smet inte alls olik den issörja som vintertid pryder denna sträcka. Men man ska inte misströsta, snart blir cykelleden bredare och riktigt fin. Här känner jag mig ofta väldigt tacksam, när jag flyttade till Uppsala fanns ingen cykelväg här alls och man fick vingla bland bilarna. Om man betänker att denna väg förbinder stans största studentgetto med alla teknologers OCH biologer/kemisters dagliga hemvist är det lätt att föreställa sig trängseln strax innan föreläsningstid. Men nu är det alltså riktigt bra. Förutom alla de hantverkare som flitigt frekventerar detta Uppsala finaste villakvarter för att renovera kök och lägga in marmor i badrummen och som tycker att denna breda, fina sträcka asfalterad mark är deras rättmätiga parkeringsplats.

Nu är jag nästan framme vid kontoret. Bara en rondell kvar. Den är tack och lov plattsatt i mitten, dit har jag fler än en gång tagit min tillflykt när bilister inte sett mig alls. Efter rondellen ligger stans trevligaste närbutik. Här får man handla på krita och utanför har de luftpump för alla cyklister med platta däck. Om bara ingen av butikens kunder har parkerat på cykelvägsuppfarten kommer man lätt upp på den fina väg som tar mig mot Uppsalas gamla garnisonskvarter. Efter några hundra meter sneddar jag över ett litet fält. Det är bara en grusväg, men den brukar vara väl snöröjd och det är en lättnad att få cykla utan bilar precis bredvid, om så bara för en liten stund. Med sjukhuset på vänster hand skymtar jag nu den gula byggnad när mitt kontor är beläget. En sista korsning att forcera. Men nu har jag kommit till stadens nya cykelmotorväg, så här har cyklisterna ett eget rödlyse och vägen är uppvärmd (eller hårt saltad, jag vet inte, men isfri är den i alla fall), och jag njuter de tiotal meter jag trampar på denna lyxväg innan jag svänger av och parkerar framför kontoret.

Så här i vintertid finns det i alla fall gott om parkeringsplatser.