om en vasaloppsupplevelse

I fredags var det dags för mig att begå debut i (delar av) vasaloppsspåret. Jag hade laddat upp med lite drygt 15 kilometer längdträning totalt, och med rekordlite konditionsträning överhuvudtaget den senaste tiden. Och jag har ingen grundkondition som andra ibland skryter om.

På torsdagseftermiddagen åkte vi upp mot Rättvik, två lag från jobbet skulle köra och vi bodde i mysiga stugor. 05:15 ringde klockan på fredagsmorgonen och min första uppgift var att köra till starten och heja på våra två förstaåkare. Hämtade sedan upp den i Mångsbodarna efter två timmars väntande i ymnigt snöande. Inte ideala förhållanden alltså. Jag skulle köra fjärde sträckan, Oxberg – Hökberg. Nio kilometer tänkte jag inte skulle vara något problem, trots bristande förberedelser. Dock: lunch som bestod av två korv med bröd, eftersom trafiksituationen inte medgav något matstopp i Evertsberg som vi tänkt. Dessutom: otroligt halt i spåren, så det var stakning som gäller. Stakning är inte min bästa gren. I varje liten uppförsbacke blev det till att saxa, för mig och de flesta andra. Då fastnade 1 dm nysnö under skidorna som man fick stanna och skrapa bort innan stakningen kunde återupptas. Repeat in absurdum. Mer än 1,5 timme tog det att på detta sätt snöpromenera de nio kilometrarna till Hökberg. Dock tog det ännu längre med bil (500 extra lag i år, ingen tanke på hur logistiken skulle lösas...), så hon som skulle lösa av mig hade just kommit fram när jag stapplade in på platåskidor i Hökberg. Tio timmar höll våra lag på, och det var hjälteinsatser på nästan varje sträcka.

Badtunnan på kvällen var väldigt skön kan jag meddela.

Ännu skönare var det att komma hem till familjen i lördags, och yogan i går var som balsam för min kropp!