Jag är en sådan som oroar mig. Över typ allt. Och det är så onödigt, för det tar så mycket energi. Jag försöker tänka "vad är det värsta som kan hända?", eller "du har gjort det förut, det kommer gå bra", men jag kan ändå inte sluta oroa mig.
Just nu:
- Måste skicka in massa papper och intyg till CSN. Kommer jag få tag på dem? Kommer det bli rätt? Vet att jag kommer ha en klump i magen tills det är fixat.
- Måste fixa lite grejer med bokföringen i min firma som jag inte riktigt vet hur jag ska göra. Borde fråga någon, men vill inte verka dum.
- Ska åka stafettvasan med några kollegor på fredag, och logistiken är en mardröm. Även fast jag inte är ansvarig, utan någon annan har tänkt ut allt så vaknar jag på natten och grubblar på i vilken bil jag ska lägga mina överdragskläder och huruvida jag eller någon annan kommer bli kvarglömd i dalaskogarna.
Ja, ni förstår. Rätt larviga grejer, som i slutändan kommer lösa sig på ett eller annat sätt (för vad ÄR det värsta som kan hända?), men oron är min ständiga följeslagare och jag är så trött på det.
Över 80 % av allt man oroar sig över inträffar aldrig. Det brukar jag tänka på.
SvaraRaderaJag är också en oroare. Och är också störd över det. Det är jobbigt ju. Jag vet inte riktigt hur man kommer åt det. Kanske sätta sig och verkligen tänka igenom allt som kan tänkas hända och så är man klar sen? Fast tveksamt om det funkar. Håhåjaja, vi får kämpa på.
SvaraRaderaDet kan ändra sig. Jag var en ständig oroare förut, sen hände det en massa svåra saker som fick mig att inse att det mest var bortkastad tid och energi samt ständigt magknip, så numera är jag ganska bra på att inte oroa mig förrän det behövs.
SvaraRaderaså där håller jag också på, vill ha koll på läget och veta hur det ska bli. jobbar på att släppa, men det är svårt! lycka till på vasan! :D
SvaraRaderaVad Cecilia sade om 80 % är klokt. Jag tog också jobbet hem när jag arbetade som närvårdare. Nu försöker jag att lita på livet i båda soliga och regniga dagar. Jag har också tron, det hjälper lite gran. Och tennis. Det är såsom yoga för dig. Hoppas dig all the best :) Och trevligt att du hade så en bra sportlov!
SvaraRaderaKlokt att höra Cecilia. Jag oroar mig också och gör det ibland i förebyggande syfte med en konstig tes om att jag MÅSTE oroa mig annars går det inte bra.
SvaraRaderaHerregud så sjukt det låter i skrift.
Inga larviga funderingar alls, jag har dem också. Det ingår väl i konceptet att vara The Worrying Kind kanske, vad vet jag. ;-) Det där med bokföringen kan jag dock lugna dig med att vi som jobbar på redovisningsbyråer (som jag gör) bara blir glada över när folk inser att de behöver hjälp. Det är det vi är till för, att hjälpa företagare med det de inte klarar av eller har tid med själva. Du är långt ifrån ensam med att befinna dig i den situationen. :-) Lycka till!
SvaraRadera