fina ni!

Tack för all fin respons angående mag-inlägget nedan. Magen är absolut den kroppsdel som jag har mest komplex över och tänker mest på. Det där dallret alltså. Jag försöker gömma det med kläder, träna bort det, dra in det, osv, osv. Jag vet att det är rätt normalt att se ut så här, men ändå kan jag känna mig helt totalt värdelös vissa dagar, som om jag vore en sämre människa för att jag har mag-daller. Så det var rätt läskigt att visa upp det så där. Men vet ni: nu känns det bättre! Jag kommer aldrig lära mig att älska det där dallret, men kanske acceptera det. Dock kommer nog min kamp om att få bort det fortsätta livet ut. Men, jag tänker att det leder till att jag faktiskt tränar och därför blir mer hälsosam, så helt fel är den kampen väl inte?

Jaja, lite funderingar bara.

saker som virvlar i mitt huvud

Hur varmt är det ute nu?

Choklad, jag är så sugen på choklad!

Ska jag köpa choklad?

Alla dessa nysningar jag producerar, är det nån sorts pollenchock?

Kommer vi orka åka till IKEA i kväll?

Kommer jag orka sticka ut och springa efter IKEA-besöket i kväll?

Jag har ju fortfarande lite ont i benen efter måndags-mördarpasset-med-löpning-till-och-från-jobbet.

Är det nån som läser bloggar så här på påsklovet?

Kommer det bli en trevlig, härlig påsk?

Vad ska ni andra göra på påsk?

Nu måste jag ta tag i lite arbetsuppgifter!

godmorgon tisdag

I dag undrar jag om det är PK att ta med barnen till Systembolaget? Behöver införskaffa lite vuxendricka till den stundande skidresan. Om jag låter dem kika lite i leksaksaffären också? Ja?

men varför?

Om man ska bli framgångsrik gäller det att hålla sig framme, visa sig duktig. Det vet ju alla. Men varför (VARFÖR?) måste så många framgångsrika män vara så dryga? Och varför är så många duktiga kvinnor så tillbakadragna och nästan ursäktande? Häromdagen kände jag mig orättvist behandlad av min högsta chef. Men inte vågade jag gå till honom och säga till. Mespropp. I dag var jag på ett seminarium som en av institutionens lovande, unga, manliga forskare gav. Han har gjort mycket bra forskning, men hans attityd suger. Han pratar längre än det är meningen, och han signalerar på flera sätt att han är bättre än oss andra. Och det är inte ovanligt att framgångsrika, manliga forskare beter sig såhär. Kvinliga forskare däremot, de har i stället en för "mjuk" attitiyd, vill inte förhäva sig. Varför kan man inte stå för att man är bra, och samtidigt vara en trevlig person. Går inte det?