Om man ska bli framgångsrik gäller det att hålla sig framme, visa sig duktig. Det vet ju alla. Men varför (VARFÖR?) måste så många framgångsrika män vara så dryga? Och varför är så många duktiga kvinnor så tillbakadragna och nästan ursäktande? Häromdagen kände jag mig orättvist behandlad av min högsta chef. Men inte vågade jag gå till honom och säga till. Mespropp. I dag var jag på ett seminarium som en av institutionens lovande, unga, manliga forskare gav. Han har gjort mycket bra forskning, men hans attityd suger. Han pratar längre än det är meningen, och han signalerar på flera sätt att han är bättre än oss andra. Och det är inte ovanligt att framgångsrika, manliga forskare beter sig såhär. Kvinliga forskare däremot, de har i stället en för "mjuk" attitiyd, vill inte förhäva sig. Varför kan man inte stå för att man är bra, och samtidigt vara en trevlig person. Går inte det?
torsdag 14 oktober 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det går! Träna på att säga: Jag äger!
SvaraRaderaJag sa det senast på vår apt igår, till mina kollegor. Dom höll med ;)
Och sen - när jag hade sagt det, vann jag på vinlotteriet!
Jaaa du, det där kan man ju bli hur irriterad som helst på. Vad som förväntas av två jämbördiga av olika kön, och hur olika bemötandet blir. Jag tror få killar har fått den där "seså lilla gumman"-blicken, tex.
SvaraRaderaMen man får inte bli likadan, och inte bli bitter! Och det går ju att komma långt med att bara vara en vettig människa, se på din professorska tex!
Bra tanke. Bra råd av Sara. Jag har läst Härskarteknik av Elaine Bergqvist. Där finns dialogexempel, exempel på hur man hanterar en situation för att inte bli härskad osv. Jag rekommenderar den. Precis när jag läst den råkade jag ut för en sån grej och använde hennes tips. Det funkade.
SvaraRaderaProva!
känner igen det där. och trist är det. och, ja, går inte det?
SvaraRaderadet är ungefär så där i det privata näringslivet oxå... nu har jag fått några år på nacken och hunnit öva mig en del - inser att jag har en rätt manlig framtoning ibland nu för tiden... minns med fasa studietiden i en totalt mansdominerad grupp...
SvaraRaderaJaadu... Vet inte riktigt varför det är så. Men på något sätt så börjar det ju tidigt i livet. De tjejer som är duktiga i skolan får inga killar, de är inte tillräckligt coola. Men jag tror att man kan vara både framgångsrik och trevlig, men kanske inte alltid samtidigt.
SvaraRaderaja, man undrar verkligen. och jag som är i ett kvinnodominerat yrke undrar hur det kommer sig att vi tjejer aldrig säger ifrån, på riktigt. vi bara tackar och tar emot när vi får alltfler arbetsuppgifter och hinner vi inte med så stressar vi lite till. för det kan ju aldrig var omständigheterna det är fel på utan det klart felet ligger hos oss själva. duktiga-flickan-syndromet får härja fritt. har slutat använda ordet duktig till barnen by the way. oj, vilken utläggning det här blev nu'ra. förlåt.
SvaraRaderaJag tror som Atomflickan att det grundläggs tidigt, när samhällets spelregler nöts in i ungarna. Det bästa vi kan göra är nog att våga ibland och att lära våra barn att våga så kanske vi närmar oss en jämställdhet någon gång i framtiden. Men det är svårt, jättesvårt. Jag är själv dålig på att säga ifrån och vad fick jag för det? En sjukskrivning pga stress. :P
SvaraRaderaAtt bli bättre på att säga att "jag är bra, men du är inte sämre för det" känns som ett schysst mål. Kanske borde den kaliforniska anti-jantelagen aka "I'm awesome" spridas lite mer.
Å när chefen känns dum och världen mörk så tänk på att det finns en hel hög med bloggläsare som tycker du är helt awesome! :)
alla: tack för tankar och åsikter. jag ska jobba på att bli bättre på att ta för mig, utan att bli otrevlig!
SvaraRaderaJo det går, och det fixar du som är både bäst och trevligast! :) Kram!
SvaraRaderaOmentjej: måste bara försöka att låta bli att känna mig nedtryckt i skorna av alla gubbar...
SvaraRaderaUsch ja, jag har samma erfarenhet. Hur kommer det sig att alla dessa drygingar hamnar i ledande positioner? Stå på dig! Jag har ju jobbat inom en mansdominerad bransch och råkat ut för en massa maktgalna dryga män som bara snackar, men när det kommer till det hårda jobbet känns det som om de bara inte klarar av att kavla upp sina rosa skjortärmar och göra jobbet men ta åt sig äran det kan de! Vår lilla prinsessa uppmuntras dagligen att ta plats och höras, synas och vara så kaxig som hon faktiskt är och det känns bra :-) Jag tror att våra små kommer att trycka ner dem i skorna när de kommer ut i arbetslivet *hoppas* . Stor kram och tänk-jag är bäst!!
SvaraRaderaUsch, såna där frågor får man tampas med hela livet tycker jag....men bra tips med få koll på härskartekniker, psykologi kommer man långt med ;-)
SvaraRaderaLillan: ja, det är ett heltidsjobb att uppfostra de små att ta för sig. jag har inte börjat tänka på dessa frågor förän nu på sistone. Förr tyckte jag aldrig att det var ett problem...
SvaraRaderaPia: jag ska absolut börja läsa på!
Samla på dig lite kvinnliga "role models", se och lär :) En jobbcoach är nogo inte heller så dumt, har inte provat själv men sett grymma framsteg på andra kollegor som fått lite "hemläxor" att jobba på.
SvaraRaderaTyp trettiosex: ja, som tur var har jag en del fina kvinnor omkring mig som kan fungera som förebilder. jag försöker lära mig så mycket som möjligt av dem!
SvaraRadera