Ja inte för mig då, men för de tre maratonlöparna i sällskapet. Anledningen till resan var ju Paris Marathon, och i morse kl 09 gick startskottet. Jag är med som crew, och jag och den andre crew-medlemmen stod uppställda efter 6 km och vinkade med våra hemsydda flaggor. En myriad av löpare forsade förbi, men vi lyckades hitta våra tre löpare, som alla passerade 6 km enligt plan. Eftersom de sprang i lite olika tempo fick vi gå direkt till nästa hejjarpunkt som vi hade bestämt till 22 km. Här någonstans hann vi även med ett depåstopp för crew-medlemmarna, bestående av kaffe och pain du chokolats (minst en sån om dagen, det är lag i Paris). Efter utförd 22 km-hejjning tog vi Metron till målet där vi väntade in våra löpare på ett på förhand bestämt ställe. Samtliga hade sett pigga ut vid 22 km, men det är ju sista milen som är den riktiga utmaningen i ett marathonlopp, så nu var det spännande! Maken beräknades in först, men han dök inte upp vid beräknad tid, och inte heller på rimlig gått-in-i-väggen tid, och vi började tänka att han kanske brutit. Dealen var då att han skulle ta sig hem till lägenheten och därifrån ringa oss. Tillslut ringde han och meddelade glatt att han gått i mål som planerat (PB!) men sen inte hittat oss. Hurra ändå! Någon halvtimme senare kom makens två syskon i mål, trötta men vid gott mod. Väl utfört lopp!
Därefter drog svägerskan och jag till ett underbart hamam. Det var tagning och ångbastu och scrub-massage och marockanskt kakel och pittoreska damer som kallade oss mon cheri och så skönt.
Nu har vi slappat och druckit champagne och crewet har gjort sin sista uppgift genom att hämta hem pizza och i morgon åker vi hem. Paris alltså, vilken underbar stad! Paris, mon amour!
