dag 2 av 30

I dag körde jag dag 2 Alexias 15 minutersprogram innan jag stack ut på en sen kvällsjogg med en vän. Det kändes att jag körde plankor i går med, framför allt blir jag trött i axlarna när jag plankar. Kanske gör jag något fel? Jag styrketränar axlarna regelbundet och tycker jag är hyfsat stark där. Skönt är det i alla fall att röra på sig! Och löpningen kändes riktigt bra, jag kanske ska våga mig på något mer utmanande löppass framöver?

lite korkad pw

Jag har fortfarande förkylningskänningar, men pallar inte att vara helt stillasittande, så i går tänkte jag en rask promenad (även kallad power walk, pw) skulle sitta skönt. Varför inte förena nytta med nöje tänkte jag sen och gick promenaden till Lidl, där det enligt uppgift ska finnas god och billig kvarg (alla träningsbloggares favorit). Vad jag inte tog med i beräkningen var:

1. Den väg jag valde att gå går igenom, vad ska man säga, ett område som inte är Lärdomsstadens "finaste". Jag må kanske överreagera, men ett tag gick jag med 112 färdiginslaget på mobilen. Hem gick jag en annan väg, längs en väl trafikerad väg. Den där mörka cykelvägen genom ruggigt område, not so nice.
2. Väl framme på Lidl minns jag varför jag aldrig går dit. Maken till sunkig affär får man leta efter. Dessutom var all kvarg slut. Typiskt.

Oh well. Jag fick i alla fall en dryg timmes promenad. När jag kom hem körde jag igenom Alexias träningsprogram. Hon har startat en utmaning: "30 dagar". Varje dag i 30 dagar ger hon oss ett hemmaträningsprogram, 15 minuter ska det ta. Så himla bra! Hoppa på ni med, första veckans program ligger uppe nu!

dagens doja!

Höga, ljusa Hasbeens. Älsk.

dagens doja!

Försöker gå in mina nya, spetsiga ballerinas. De är rätt hårda, och luktar lite mysko. Men fina.

dag 30 – ett sista ögonblick

Nittonde april tjugohundrasju. Jag knappar in på blogger och registrerar fraidi.blogspot.com. Fraidi brukade jag kallas som liten. Jag hade läst bloggar ett tag (hur länge?) och kände att jag ville vara med i "bloggosfären" jag med. Att kunna kommunicera med LindaK, Minna, Sara och alla andra fina bloggar som jag läste. Föga anade jag hur mycket den här bloggen skulle ge mig. Att jag faktiskt skulle träffa en hel hög fina människor via den. Hur kul jag skulle ha, och hur mycket pepp och kärlek jag skulle få från fina bloggläsare. Hur jag skulle känna mig närmre min familj och bekanta, genom bloggkommunikation.

Tänk om jag hade vetat.

dag 29 – mina ambitioner

Att bli en tillräckligt duktig forskare för att få fortsätta forska.
Att springa ett marathon.
Att uppfostra mina barn till två bra individer.
Att vara den bästa frun till bästa maken.

Är det det som kallas ambitioner?

dag 28 – det här saknar jag

Mina vänner. Nuförtin känns det som om allt för många av mina vänner bor för långt bort. Jag tycker att alla borde bo här i Lärdomsstaden, gärna här i mitt område. Kan vi inte bara säga så att ni flyttar hit allihopa? Så kan vi hänga med kidsen i pulkabacken och sen hänga i soffan på kvällen när de somnat? Dra i väg på spontana tjejkvällar och åka på gemensam semester? Verkar inte det OK? Jag fixar lägenheter här i huset till er allihopa. Eller så köper vi ett stort hus och fixar värsta kollektivet? OK?

dag 27 – min favoritplats

Sådärja, nu var jag ikapp.

Min favoritplats är vår sommarstuga på Gotland. Precis vid havet, med ett litet fiskeläge precis bredvid. Alla lyckliga minnen, den sköna stämning som råder där. Favoritplats, yes sir!

dag 26 – mina rädslor

Jag kör hårt här för att komma ikapp.

Jag är rätt bra på att inte tänka på sånt som jag är rädd för, stora saker som att man kan dö ifrån sina barn och sånt hemskt. Det klarar jag inte av att tänka på. Däremot är jag hemskt rädd för att nån ska ha hängt sig i källaren/garaget när jag kommer in där. Jag är också rädd för att halka i badkaret och för att tappa mina tänder för att jag borstar för hårt så att tandköttet blir skadat. Såna orimliga knasigheter fokuserar jag för att slippa tänka på riktiga rädslor.

dag 25 – en första

Dags att komma ikapp med 30 dagars bloggandet.

Jag hade försökt några somrar. Först var jag för ung, sen var min partner för ung och sen kom sommarjobb i vägen. Men äntligen kom vi i väg, på musikfestival. Denna sommar var det varken Hultsfred eller Roskilde som gällde, utan Lollipop. Den fanns bara nåt eller några år i slutet av 90-talet, men just denna sommar var det helt rätt. Jag och min kompis tog vårt tält och drog i väg. Det kändes så enormt häftigt att slå upp tältet på tältplatsen och bara gå runt och försöka känna in stämningen. Min kompis är lång och snygg, så vi blev inbjudna på flera småfester. Vi lyssnade på massa musik, och jag minns Brainpools spelning (nån som minns dem) som den bästa konserten jag varit på ever. Thåström såg mest nedknarkad ut och The Jam soundcheckade i en halv evighet. Vi hade inte tagit med nån mat och inte heller några handdukar. Mina DrMartens blev aldrig sig lika efter den där helgen på Lida Friluftsgård, men ack så kul vi hade.

Det var min första (och för den delen sista) musikfestival.

dag 24 – det här får mig att gråta

barn som far illa
ilska (min egen alltså)
dödsannonser
idrottsprestationer (mina egna och andras)
besvikelse
höstlegender (jag har nog aldrig gråtit så mycket som till den filmen. oklart varför.)
smärta
och tusen andra saker

dag 23 – det här får mig att må bättre

träna
ligga näranära min älskade
pussa på mina kids
prata ut med en vän
sova
duscha

ja, det är ju lite olika beroende på vad som fått mig må dåligt. men detta är vad jag kommer på on the top of my head.

dag 22 – det här upprör mig

folk som cyklar långsamt och i bredd så att jag inte kan komma förbi
när jag blir oskyldigt anklagad
drullar som parkerar sina cyklar knäppt i cykelkällaren
folk som inte vet att man ska gå till vänster på kombinerad cykel-/gångväg
främlingsfientlighet
okunskap
när jag blir så arg att jag börjar gråta
folk som inte sköter sina uppgifter
att bli förd bakom ljuset
överbokade flygplan
flygplatser. jag hatar flygplatser.
dålig service
och en hel drös mer

dag 21 – ett annat ögonblick

maj 2005:

Maken (som då var pojkvän) kliver ur duschen och säger: "Ska vi inte ta och gifta oss?"
"Ok", säger jag.

dag 20 – den här månaden

November, denna hånade, avskydda månad. Detta har jag gjort:

1145 tränade minutrar
12 st löppass
33 år fyllde jag
73 blogginlägg so far
1 st adventsfikor
4 gånger har jag burit mitt Fangs-halsband och fotat för bloggen
2 st sjukdagar
0 vabbdagar
5 pumppass (varje måndag!)
5 inhandlade julklappar.

Typ så. Vad har ni gjort?

dag 19 – detta ångrar jag

Inget. Inte länge i alla fall. Vem blir glad över att gå och tänka på sånt man ångrar? Moving on liksom.

dag 18 – min favoritfödelsedag

Min 18 års dag. Jag bodde hemma hos mina föräldrar i hemstaden och gick sista året på gymnasiet. Det är ju lite speciellt att fylla 18. Men just denna dag var alla i min familj upptagna med olika grejor, så jag skulle vara ensam hemma på kvällen och vi skulle fira en annan dag. Helt plötsligt ringde det på dörren. Det var ett gäng av mina klasskamrater som kom och överraskade. Hembakt tårta och presenter. Jag blev superglad och vi hade en rolig kväll.

Det var en fin och minnesvärd födelsedag.

dag 17 – mitt favoritminne

Dags att komma ikapp.

Men herregu, vilket svårt tema. Man kan väl inte ha ETT favoritminne? Det finns ju massa fina minnen, och då har jag ändå bara hunnit leva 33 år. Jag får helt enkelt välja ett.

Fem år sedan. Sista dagen i september. Det är dimmigt, mycket dimmigt ute, och ovanlighetens skull tar jag bilen till Forskningsfabriken. Jag vill ju inte svetta ner min nya kostym inköpt speciellt för denna dagen. Dagen då jag ska försvara min avhandling. Min avhandling som jag jobbat i 5 år med. Jag kommer tidigt och går till salen där disputationen ska ske. Trots att jag är så tidig är min opponent redan där. Han är från Finland, och jag ska snart bli varse att finnar är mycket noggranna personer. I 4 timmar grillar han mig om min forskning. Och jag har kul nästan hela tiden. Hinner tänka att det är synd om publiken som måste sitta där så länge. Får black-out på en fråga, men förutom det klarar jag mig fint. Är mest rädd för en i betygskommitén, en professor som jag alltid varit lite rädd för. Men han är bara lite elak, och plötsligt står jag där med ett glas champagne i handen och är godkänd. Doktor. Frammåt kvällen blir det hejdundrande fest. Alla mina vänner och hela min familj är där. Middagen är god och det framförs en hel massa tal till min ära. Särskilt minns jag min handledares tal som involverar såväl sång som saxonfonduett. Mina studentorkestervänner sjunger också för mig. Mina arbetskamrater framför ett snyggt spex. Till och med min syster och mina kusiner sjunger en sång, bara för mig. Jag dansar natten lång och slumrar sen några få korta timmar på en luftmadrass i mitt eget vardagsrum. Jag är för lycklig för att kunna sova.

Det är ett fint minne. Ett av mina favoriter.

dag 16 - min första kyss

Nu ligger jag efter igen. Jag skyller på virus.

Då är ju frågan om jag ska välja dagispussandet med den söta killen som jag inte ens minns vad han heter? Eller är det mellanstadiets ryska posten-kyssar med killen jag alltid valde, men som aldrig valde mig som gäller? Måhända är det ändå kanske första kyssen av första riktiga pojkvännen som räknas? Då kände jag i alla fall att nu, nu är jag inte okysst längre. Han var otroligt söt, hade egen lägenhet och var lite spännande. Lite för spännande visade det sig i slutändan. Men han gav mig i alla fall min första riktiga kyss.

dag 15 – mina drömmar

Jag tror bestämt att jag lever min dröm. Jag har en underbar man, nåt som sannerligen bara var en dröm när jag var en töntig tonåring. Jag jobbar som forskare, vilket jag började fundera på nån gång under högstadiet. Jag har två barn. Barnbiten var väl aldrig nån direkt dröm för mig, jag bara antog att jag skulle ha barn när jag blev vuxen. Nu inser jag att det verkligen är en dröm att ha fått två välskapta barn. Det är ju helt amazing.

Jag må vara enkel och trist, men detta är mitt drömliv. Bara snön som kommer nu ligger kvar så jag kan ta ner längdskidorna från vinden blir det helt perfekt ;-)