Så himla bra med blogg-inspo. Som när jag såg att Linda hade en så himla fin tröja. Då var jag bara tvungen att copycat:a henne. Hon har ju typ skönast stil i hela blogg-Sverige.
Ännu en extremt lat vab-dag. Jag skulle ju kunnat få massa gjort, men jag ville bara ligga i soffan och mysa med min sjukling. Så det gjorde jag. Och så gick vi till närmsta lunchresturang och åt lunch. Men när vi hämtat hem den friska systern kände jag att det var dags för lite träning. Så det fick bli ett hemmapass medan barnen lekte. Först ett bålträningsprogram jag hittade på en triathlon-site. Jag är ju långt från någon triathlet, men bålträning behöver ju alla. Därefter körde jag lite olika benövningar i tabata-form. Trettio minuter senare var jag hyfsat nöjd och kunde sätta igång med kvällens matlagning.
Sjuka dottern pendlade lite i pigghet i går och jag tänkte att hon nog kunde gå till förskolan i dag. Men i går kväll blev hon superynklig och i natt har hon legat bredvid mig med extremt pipande andning. Jag har inte sovit så mycket pga oro och ljudet från den pipande andningen men hon verkar sovit. Gör det fortfarande. Vanligtvis är vi uppe så här dags och snart redo att gå i väg. Men jag har inte hjärta att slita upp henne. Syrran, som är frisk får helt enkelt komma lite senare till förskolan (maken är bortrest, så jag måste rodda båda barnen själv).
Det är ju typ tusen år tills jag har någon bemärkelsedag, men det hindrar ju inte att jag önskar mig saker ändå. Just nu: en väska och en cykelhjälm. Väskan är zebramönstrad, behöver jag säga mer. Och cykelhjälm, det använder jag varje dag. Känns dock lite sunkigt att jag bara här en, som används både till träning och pendling. Träningssvetten, liksom. Och det vore ju inte heltmfel att se lite mer stylish ut vid pendling. Men som sagt inga bemärkelsedagar. Så jag får väl shoppa åt mig själv. Stackars mig!
Tillslut körde jag mitt träningspass i går och kunde somna nöjd. I dag har maken åkt iväg på jobbresa och jag är hemma med hes och rosslig dotter. Men eftersom jag har ett viktigt möte i em så får hon hänga med en sväng till jobbet.
Vi har åkt skridsko, tvättat, gått på innebandyträning, lekt med kompisar, storhandlat och snart badat barnen. Maken har dessutom skrivit på en artikel. Han är ju läkare, och bedriver forskning på "fritiden". Typ. Eftersom det inte går att få så mycket ledigt från kliniken få han skriva sin avhandling på lediga dagar. Jag är inte avis.
Ännu ingen träning för mig, men jag funderar på ett kort hemmapass senare i kväll. Dock känner jag mig helt trött och omotiverad. Vi får se. Men jag borde, för jag vet att jag mår bättre efteråt. Oh well.
Helt fysiskt och psykiskt utmattad efter den här dagen.
Fysiskt:
Vintersportdag med familjen: skidor, skridskor och snow racer. Visserligen i barn-tempo, men vi var ute hela dagen!
Psykiskt:
1. Nyckel-debacle där vi var utanför bilen och bilnyckeln inuti. Löstes genom att maken, med lånad bil, körde hem och hämtade extranyckel.
2. Besked om strömavbrott (nån typ av elfel) med påföljande nedfrysning i Hälsingehuset. Efter ett antal samtal är elektriker och rörmokare bokad till måndag. Konsekvenserna av nedfrysningen återstår att se. Med tanke på att vi har vattenburen golvvärme så kan det bli SÅDÄR kul.
Oh well. Nu har jag iaf fått paj, ost och vin och har landat i soffan. Helt utmattad.
Till vardags äter vi nästan bara vegetariskt och fisk. Men jag vet att uppskatta bra kött. Så i dag när det bjöds på köttresturang gick jag all in och åt carpaccio till förrätt och lamlägg till varmrätt (ingen dessert, det är ju gottefria januari). Sweet lord så gott det var! Och rödvin till! Nu är jag mycket mätt. Och trött. Ska bli killad på ryggen tills jag somnar. Så himla bra kväll!
Dagens kurvor: finfina labbresultat
Dagens lunch: Pasta med ärtpesto
Dagens träning: på gymmet, efter jobbet
Dagens middag: på resturang. Peppen!
Ni vet hur det kan kännas efter lunchen. Trött och frusen. Där är jag nu. Tur att jag har en stor, blommig sjal att svepa omkring mig.
Sweet lord jesus, i dag känner jag mig sliten. Gick ut rätt hårt med träningen i går: först ett gympass på lunchen, då jag INTE tog det lugnt. Mellan alla set gjorde jag upphopp/utfallshopp/jumping jacks/burpees, för att utmana pulsen lite. Jag är dålig på att jobba pulshöjande, men nu gjorde jag det. Ett svettigt pass på 50 minuter fick jag till.
Sen råkade jag boka en skiddejt med Mellanbarnet på kvällen. Jag tror vi båda var nära att banga (mörkt, tretton minusgrader), men har man bestämt så har man. Så vi satte av till en närbelägen golfbana som enligt skidspår.se skulle ha en fin 7km-slinga. Och finfint var det. När väl fingrarna blivit varma och mörkrädslehjärtklappningen avtagit gick det riktigt fint. -13 är ju ändå bra mycket varmare än -20 som jag hade i lördags morse och glidet under skidorna var betydligt bättre. Till skillnad från mig så KAN ju Mellanbarnet åka skidor, så hon och hennes orienterarlyx-pannlampa försvann rätt snabbt och kvar var bara jag, billighetspannlampan och månskenet. Fint som snus.
Men sen, efter dusch, middag och barnnattning så kraschade jag totalt. Orkade inte göra något mer än lägga mig i sängen och försöka bli varm (jag blir alltid så himla kall ett tag efter träning, allt blod går väl till musklerna eller nåt) och somnade tidigt, tidigt. I dag är jag mör i hela kroppen. Fast det är ju rätt skönt. Som ett kvitto på ordentlig träning.
I dag var jag tvungen att vara på jobbet södraste utpost kl 06.30. Revelj i ottan och avfärd medelst cykel kl 06. I minus 15. Sen har jag tänkt mig lunchträning (och skidor i kväll, hur tänkte jag nu?). Väskan är packad med cykelkläder (jag blir så himla svettig när jag cyklar) och matlåda och gymkläder. Allt noga ordnat i går kväll. Dock: orkade inte ordna någon snajdig outfit till dagen. Så i dag går jag omkring i fleecehoody. Visserligen ganska ny och fräsch, men ändå, vinner inga modepoäng. Så fick det bli i dag. Jag är i alla fall varm.
Med SVTPlay och Netflix finns det ju oändliga möjligheter att se på filmer och tv-serier till höger och vänster. I like. MEN. Nästan alltid när jag börjar se något så måste jag avbryta. För att det är för läskigt. Och då har jag inte ens kikat åt skräck-hållet, nej så fort det är minsta lilla mördare eller läskighet med måste jag blunda och tillslut stänga av. Har sett några avsnitt av Bron, men dör av den läbbiga mördaren. Dexter, oh my god! Till och med Buffy är ofta för läskigt för mig. I går fick jag vika ner mig och såg på How I met your moter. Det och Glee är typ det enda jag kan se. Och Gossip Girl, men det har jag sett slut på.
Så himla jobbigt att vara så menlöst rädd att man bara kan se glättiga sit coms.
Nitton dagar utan godis och fikabröd. Och jag är rätt stolt över mig själv. Jag tänker fortfarande på godsaker, men samtidigt mår jag så himla mycket bättre. Jag kommer köra januari ut, och överväger även februari. Fast i februari infaller ju semmeldagen och semlor är mitt favorit-bakverk. Så vi får se hur jag gör. Kanske dispens för en semla? På sikt har jag tänkt tillåta mig lite godis på helgerna, och fikabröd vid speciella tillfällen. Men just nu går det så bra med förbud att jag kör på. För att jag kan. Trots att jag är en gottegris. Eller just därför.
Jag har ju varit så sjukt skidsugen sen den nya snön kom. Så i dag hade äntligen möjlighet att sticka ut. Att det var -20 valde jag att ignorera. Är det nåt jag har i överflöd så är det varma kläder. Så jag klädde mig i lager på lager och drog till favvospåret (på en golfbana, perfekt för mig som ogillar backar). Det var ingen annan där (kan bero på den tidiga morgontimmen och den kylslagna temperaturen). När jag fått upp värmen gick det riktigt fint. Eller, jag har ju obefintlig teknik och usel kondis, så det gick rätt långsamt. Men jag valde att fokusera på den sköna känsla som ansträngning utomhus ger mig. Och de vackra vyerna! Herregud så vackert det var med gnistrande snö, rimfrost och solen som segade sig över trädtopparna. Ni kunde fått se kort på såväl det som min rimfrostiga uppsyn om inte iPhone bestämt sig för att det var FÖR kallt och helt sonika stängde av sig.
Sammanfattningsvis var det värt att ge sig ut i iskalla morgonen. Men mina tår uppskattar nog om jag inte gör det till en vana.
