November. Kanske den mest hatade av alla månader. Det är sent på hösten, men allt det fina med årstiden har hunnit försvinna. Kvar är bara kala träd och lera. Alla ni som har barn vet vad jag menar med leran. Den är överallt. Orkar man tvätta barnens ytterkläder varje kväll? Vi har gett upp. Låter smutsen blida tjocka lager på det fleece-fodrade regnstället. I väntan på snö och vinter. Vissa år kommer vintern redan i november, men det här året verkar det inte ske. Ingen snö i sikte. På mitt gym står spinkiga karlar med stirrig blick i kö till stak-maskinen. Det är bara tre månader till Vasaloppet och än har man inte kunnat åka en meter på snö i Mälardalen.
Förra året i november var jag på Sri Lanka. Det kan ha varit det smartaste jag gjort. Ever.
Den här veckan är det ganska mycket schemalagd skoltid. Fast vi börjar inte förrän kl 10.15. Barnen lämnas i skolan 8.10. Så där finns lite tid "över". Två morgnar har jag tränat. En har jag jobbat. Och så i dag. I dag har jag gjort ingenting. Kollat internet. Druckit kaffe med varm mjölk. Såsat. När jag väl kommit över känslan av att jag är en dålig, onyttig, lat person så är det väldigt skönt. För resten av dagen kommer gå i ett rasande tempo med skola, jobb, jobbevent och orkesterrep i ett. Så den där morgonvilan var rätt välbehövlig i dag (hur mycket jag egentligen behövde de där rostmackorna jag åt till kaffet kan väl debatteras, men de var hemskt goda).
Jag rippar Linda Ks inlägg om frisyrer genom åren.
 |
| 2005 |
 |
| 2007 |
 |
| 2008 |
 |
| 2009 |
 |
| 2010 |
 |
| 2011 |
 |
| 2012 |
 |
| 2013 |
Var hos min frisör i dag och bättrade på frisyren. Den ska bli lite längre, men behövdes ändå ansas, och utväxten blekas. Först var det bara hon och jag där, sen dundrade hennes kollegor in och började fixa med deras julskyltning. Julmusik i högtalarna, glögg, pepparkakor, skumtomtar och knäck. Fönstret blev fantastiskt vackert och jag bara satt där och mös i min stol. Gav upp några glada hejarop till pynterskorna. Gick därifrån med fräscht hår och en mysig känsla i magen. Härligt.
Stughelg med några vänner. Det är så skönt att komma hit. Pulsen går ned och alla vardagens bekymmer puttas långt bak i medvetandet. Fokus läggs på att elda i kakelugnen och att laga god mat. Se solen gå upp över frostiga träd.
Måndag-onsdag-fredag öppnar mitt favoritgym klockan halv sju på morgonen. Absolut inte alla dessa dagar är jag där då, men då och då. Faktum är att det är min vanligaste träningstid. Jag är en morgonmänniska och trivs bra med att åka iväg innan resten av familjen riktigt hunnit vakna för att riva av ett styrketräningspass. Så jag har varit där några tidiga morgnar. Och när jag kommer dit, med håret på ända och kuddränderna kvar på kinden möts jag av min morgongymmarfamilj. För vi är en liten skara som tappert kommer dit de där tidiga timmarna, innan det blivit ljust ute. Det är mannen i svarta adidas-byxor och färgat hår. Hans svart-röda hår som alltid är noggrant kammat bakåt. Alltid kör han i samma maskiner. Det är tant-gänget som kommer varje onsdag. De kör sina individuella träningsprogram, och är ovanligt vältränade för sin ålder. De lyfter inte så tungt, men tränar mycket funktionellt, är spänstiga och ser ut att ha det väldigt trevligt. När träningen är avklarad duschar de och möts sedan i receptionen för en gemensam kopp kaffe. Ett sådant gäng vill jag också ha när jag blir pensionär. Sen har vi mannen i min ålder. Han har lockigt hår och snygga glasögon. Ganska stark, men ingen sådan där "gym-kille" ändå. I bland har han med sin tjej/fru, men hon är inte alls lika tillförlitlig som han. Han är alltid där.
Och så jag då. Jag är säker på att de känner igen mig. Men vi hälsar aldrig. Vi pratar aldrig.
Vid de fria vikterna hänger mest "gym-killarna". De där med svällande muskler och med en flaska protein-shake ständigt bredvid sig. Som en bäbis inte släpper sin välling släpper gym-killen inte sin protein-shake. Men gym-killarna är så anonyma att jag inte ser skillnad på dem. Antagligen finns det stammisar där också, men det känns inte som de hör till min gym-familj. Min gym-familj, det är de där vanliga människorna, som gillar att träna tidigt på morgonen.
En dag kanske vi säger "hej" till varann, vem vet? Men det behövs egentligen inte. Utan ord vet vi att vi har varann. Vi som gillar att träna tidigt. Vi som gillar våra rutiner. Ibland behöver man inte mer än så för att känna gemenskap.
Skrattade så jag grät åt renässansmänniskans PM igår. Det är bara massa fina ord uppstaplade på varann, inget som helst sammanhang. Läste högt för maken som utbrast "sluta, jag har känslig hy!". Jag gråtskrattade lite till. Skönt, jag älskar att gråtskratta. Måste dock skriva ihop en vettig opposition på detta underbara verk. Går väl inte bara att skriva "gör om, gör rätt"?
I dag: besked från Vetenskapsradion. Ingen praktik där. Typiskt. De ville ha någon med annan bakgrund. Fnys, hur kan någon bakgrund vara bättre än min? Oh well, deras förlust. Så nu jagar jag annan praktik med ljus och lykta. Alla förslag mottages tacksamt! Jag kan vetenskap, men även mycket annat (musik, träning, allmänna livsåskåderier, bloggande...).
I dag försöker jag skriva nyhetsbrev och har lila läppstift. Så kan en torsdag vara.
Jag avskyr att vänta på saker. Stå i kö, vänta på besked, inte ha kontroll. Jag vill ha kontroll över min tid. Just nu väntar jag på en text som jag ska opponera på för min kurs. Sista inlämning var för över två timmar sen, men fortfarande finns det ingenstans man kan hitta de andras filer. Jag måste läsa och skriva den skriftliga opponeringen i kväll, för sen är mitt schema fullspäckat. Så himla irriterande att se minuterna rinna iväg. Och jag är är ingen nattmänniska som gillar att sitta uppe halva natten.
Dessutom: väntar på besked om praktikplats. Först skulle jag få svar i går. Nada. Mailade i morse. Nyss fick jag svar. Ett svar som sade att jag får besked i morgon. Över detta: nervös och irriterad.
Åh, denna ljuva väntan!
I dag lagade jag en sjukt god vegetarisk lasagne. Var ju lite nervös efter gårdagens mishap, men lasagne, det kan jag. Koka ihop en mumsig tomatsås, häll i lite proteiner i form av linser. Varva sedan såsen med lasagneplattor, zucchini i små bitar och keso (gärna en burk smaksatt, jag gillar den där chili chipotle) och toppa med ost. Gärna sådan där som stinker lite. Vi kallar den fotsvettsost och blir liksom ännu godare av att gratineras.
Så, en god middag som uppskattades av hela familjen. Förutom att barnen konsekvent vägrar äta zucchini. Fattar inte. Det smakar ju typ inget? Men jag fortsätter servera det, eftersom jag är en envis kvinna (som vill äta mina grönsaker). Sån är jag.
Jag tycker det är ganska kul att laga mat, och jag anser mig vara ganska bra på det. Inte som någon stjärnkock, men jag lyckas ofta få till helt OK god vardagsmat. Jag brukar varva standardrätter som jag kan utantill med olika nya grejer från recept. Kokböcker, bloggar och mattidningar brukar vara inspirationen. Vissa saker lagas bara en gång, andra kommer upp på favoritlistan.
Men i dag misslyckades jag. Jag borde ha anat oråd när receptet jag valt kom från Buffés "laga-snabbt-och-enkelt-sektion" Jag brukar dissa dessa recept, men mest för att de innehåller ingredienser så som dålig korv och färdiggrillad kyckling. Men den här fiskgratängen innehöll bara "riktiga" saker. Fisk, creme fraiche (som jag förvisso bytte ut mot turkisk youghurt), ajvar, persilja, parmesan. Jag trodde den hade potential att åtminstone bli OK. Vi gillar fisk, hela familjen. Men det här. Det blev äckligt. Tänk den äckligaste fiskrätten man fick i skolmatsalen. Det kan ha varit den sunkiga bland-fisken jag hittade i frysdisken, eller så var det bara kombinationen av smaken och konsistensen. Men DET VAR INTE GOTT. Tyckte precis alla i familjen. Tack och lov hade jag kokat broccoli och ärtor i stora lass som tillbehör, och det funkar ju alltid. Men ändå. Jag kan knappt komma över att JAG LAGADE ÄCKLIG MAT.
Då blir jag mer och mer sugen på hemmapyssel. Och hemmapyssel för min del, det handlar om att göra grejer i köket. Allra helst baka. Kanske har det att göra med mitt förflutna som labbråtta, men åh vad jag älskar att baka. Så nu när vi har gått in i november har jag åter upptagit mitt brödbakande. Mina surdegar får åter den kärlek de under sommarhalvåret helt har missat där de har stått bortglömda längst in i kylskåpet. Mjölsorter inhandlas och den älskade assistenten åker fram flera gånger i veckan. I dag står bagels-bak på agendan. Jag älskar att äta hembakt bröd. Men nästan ännu mer älskar jag själva bakningen.
Vad jag har gjort
Lämnat barn på skolan
Jobbat med en tråkig skoluppgift
Tagit på mig träningskläder
Varit sugen på sötsaker och rostmackor
Vad jag inte gjort
Varit utanför dörren sen i morse
Jobbat tillräckligt med den där skoluppgiften
Tränat
Ätit några sötsaker eller rostmackor
Jag har varit förfärligt trött i dag och det känns inte som om jag har vaknat till överhuvud taget.
Intervju inför eventuell praktik i dag. Helt omöjligt att säga hur det gick. Jag blev pepprad med frågor, den ena efter den andra. Som från en treåring jag känner upphörde frågan "varför" aldrig att komma. Hur jag än svarade blev följdfrågan hela tiden densamma. Varför. Jag antar att det var ett sätt att se om jag pallade trycket, om jag har vad som krävs. Inte vet jag om jag har det. Jag vill bli vetenskapsjournalist för att jag tror att det är viktigt. Att nå ut med forskning, resultat, vad det innebär, vad forskare gör, till allmänheten. För att sprida kunskap. Jag tror att det är sådant man inte förstår som man är rädd för. Så om fler förstår forskning och vetenskap tror jag fler kan bli mindre rädda. Och tycka forskning är kul.
Just nu förstår jag dock inte riktigt vad jag gett mig in på. Jag förstår inte om intervjun gick bra eller dåligt, och därför är jag rädd för hur det kommer att gå. I nästa vecka får jag besked. Men jag har en känsla av att jag borde söka fler praktikplatser. Visst, det är bara sex veckor, men om man ska få jobb i den här branschen verkar det vara via praktiken som man tar sig in, skaffar sig erfarenheter.
Är jag helt dum i huvudet som har gett mig in i en bransch som är så osäker? Eller är det faktiskt så att jag trivs i en utmanande miljö där allt inte är på förhand givet? Vissa dagar tror jag det första, andra dagar det senare. I dag var en tvivlande dag. Men det kanske bara är sådan jag är? Som ger mig ut på djupt vatten, och oftast trivs där, men i bland får en kallsup och börjar tvivla på min simförmåga?
Helgen var mycket fin. Firande i kvadrat. Jag, och två olika pappor (min och barnens). Resturangbesöket på lördagskvällen var sjukt lyckat. God mat, bara jag och maken, bra service, lagom mycket vin. Perfekt.
Startade dagen med mulle för barnen och motion för de vuxna. Jag valde promenad. Med poddar i öronen och ett skönt flås gjorde det inte så mycket att det var lerigt och novembergrått ute.
Nu har jag haft ont i halsen i typ två veckor. Lika lång tid har jag alltså inte tränat någonting. Och inte ätit så bra. "Åh, det är så synd om mig jag måste äta en macka, lite glass, det där gamla godiset från längst bak i skåpet". Så himla dumt. För det mår jag ju inte bättre av. Eller jo, glassen, lite grann, för den svalkade halsen. Men mest saknar jag att träna. Eventuellt har jag inte ont i halsen i dag. Eller så har jag glömt hur det känns att inte ha ont i halsen. I alla fall. I morgon ska barnen på mulle. Två timmar i andra änden av stan. Det är liksom inte lönt att köra fram och tillbaka. Så jag tänker: långpromenad. För det är inte läge att sticka ut och springa i två timmar direkt efter halsinfektionen from hell. Men promenad, med podcaster i örat, det blir finfina grejer! Så får det bli! Och så pang på med kaloriräkning igen! Hejja mig!
Eftersom maken är bortrest och jag inte riktigt hinner baka någon tårta så får det bli virtuellt födelsedagskalas i dag. För japp, jag fyller år. Alla är bjudna, tårtan räcker oändligt länge. Välkomna!
En hemmajobbardag. Lite jobb, lite plugg, lite hemmafix. Ganska skönt faktiskt. Har hunnit med rätt mycket. Inklusive hämta bilen. Bra med verkstäder, de öppnar ju alltid tidigt. Cyklade dit direkt efter skol-lämning. Har även hunnit med att tvätta och hänga tvätt, lämna in en kappa på lagning och köpa nyfödningspresent. En ny liten bebis har kommit i vår bekantskapskrets och jag längtar tills min hals är helt frisk (hur länge kan man ha ont i halsen egentligen?) så att jag får snusa lite.
Nu: fnula lite mer med jobb/plugg, sedan hämta barn, inklusive två extra. Sen blir det tomatsoppa (och kanske nåt bröd till?).
Det var startmotorn som pajat på bilen. 4000 pix.
söndagstradition Utefrukost med grannarna. Så himla mysigt!
Vaknade jag med bara "vanligt" halsont. Inte "åh gud jag vill kräkas och gråta-halsont" som jag haft sen i tisdags. Vilken otrolig lättnad! Och bra tajmat, eftersom maken reste bort i morse och kommer hem först på fredag.
Jag har fortfarande fruktansvärt ont i halsen.
Men i dag hinns ingen sjukfrånvaro med.
Halvdagsjobb, halvdagsplugg.
Det är isande kallt i det lilla fönsterlösa hörn som kallas mitt kontor.
Jag har fått på mig alldeles för mycket arbetsuppgifter.
Även utan sjukdom skulle jag ha svårt att hinna med att göra dem på ett bra sätt.
Pga ovan nämnda sjukdom är jag mycket dåligt förberedd till eftermiddagens seminarium.
Pga ovan nämna sjukdom har jag inte tränat alls denna vecka.
I morgon åker maken bort i 6 dagar.
Jag har fortfarande fruktansvärt ont i halsen.
Så, lyllos er, hela fredagsgnäll-listan på ett bräde. Håll tillgodo.
